Dawnspire

Jag har vissa problem med hur jag skall förhålla mig till {Dawnspire}. Hade det varit utvecklat av ett stort spelföretag med hundratals anställda hade det varit under all kritik och jag hade direkt förpassat det till papperskorgen. Men sanningen är att endast fem svenska killar har jobbat på det under de senaste fyra åren. Med det i åtanke är det svårt att inte bli lite imponerad över det jobb som lagts ner på Dawnspire, som fram till i maj 2006 enbart var ett hobbyprojekt. Självklart är det ingenting man kan ta hänsyn till i en recension, men jag måste erkänna att jag känner mig lite skyldig för att jag inte har så mycket snälla saker att säga om spelet - fast samtidigt är det ju något alla spelmakare får leva med när de släpper sitt spel till försäljning och skärskådning.

Vid första anblick kan Dawnspire påminna om Diablo, vilket inte stämmer över huvud taget. Spelet har egentligen mer gemensamt med Counter-Strike och {Battlefield 2} - det är ett snabbt, oförlåtande actionspel där olika lag slåss mot varandra om och om igen. Det må utspela sig i en tredjepersonsvy och har ett kontrollschema som är inspirerat av Blizzards grottkryparspel, men där tar likheterna slut. Det spelas dessutom alltid online mot andra människor, där datorstyrda motståndare enbart hoppar in när ett lag fattas mänskliga spelare.

Det finns fem olika karaktärstyper som sina annorlunda namn till trots är ganska klyschiga fantasy-klasser. Varje klass har två olika uppsättningar egenskaper att välja mellan, eller så kan du fritt välja vilka färdigheter du skall rikta in dig på. Där tar dock alla valmöjligheter slut. Du kan inte välja kön, inte välja rustning eller vapen eller genomföra några former av kosmetiska förändringar. Det enda som skiljer en templar, Dawnspires svar på paladins, från en annan är vilket lag de tillhör - de som tillhör det ljusa laget har helt enkelt en ljusare färg än sina motståndare. Annars ser du exakt likadan ut som de medspelare som har valt samma klass som du. Du är en ansiktslös soldat i en armé av myror, inte en indivuell hjälte som slåss för ära och berömmelse. Själva karaktärsdesignen är överlag inte speciellt mycket att hetsa upp sig över och de flesta klasserna ser ganska tråkiga och meningslösa ut.

Spelet innehåller enbart två olika former av strider där den första, och mest populära enligt en högst ovetenskaplig undersökning på spelets hemsida, handlar om reliker som skall stjälas från givna platser på kartan och bäras tillbaka till den egna basen. Dessa reliker har olika förmågor som utlöses när du lyfter upp dem, förmågor som antingen hjälper eller stjälper dig på vägen tillbaka med dem.

Den andra formen handlar om att ta, och hålla kvar, vissa kontrollpunkter som placerats ut på slagfältet. Det här är min personliga favorit, då den känns snabbare och intensivare än relikjakten. Tyvärr är banorna ganska enformiga och tomma på landmärken, så för att få en bra överblick om vad som händer måste jag hela tiden hålla ett extra öga på kartan. Det är synd, för jag hade mycket hellre enbart fokuserat på striden istället för att konstant behöva kontrollera var jag egentligen befinner mig någonstans. Lite fler färglada och varierade områden hade absolut inte skadat för just nu är det alldeles för enkelt att tappa bort sig och gå vilse.

Spelet styrs först och främst med musen, förutom dina speciella färdigheter som med fördel aktiveras med hjälp av siffrorna på ditt tangentbord. Kontrollerna är dock inte helt klockrena och ibland kan det bli ganska virrigt och hackigt, vilket kan vara förödande. Precis som i Battlefield 2 och Counter-Strike är det lika bra att du ställer in dig på att se dig själv dö om och om igen innan du börjar få klämm på systemet och den klass du väljer att spela. Att komma undan med livet i behåll under en längre period är en konstform i sig. Att gå in i direkt strid med en annan spelare är ofta en snabb och smutsig affär och det är här spelet lyser upp med jämna mellanrum. Speciellt när du och ett gäng av dina kompisar rusar huvudstupa in i en hop fiender, då pumpar adrenalinet och Dawnspire är som bäst.

Personligen saknar jag dock en lugn stund bland alla strider. Precis som i ovan nämnda Battlefield slängs man mellan slagen utan någon form av paus. Antingen vinner ditt lag eller så förlorar ni, ett par sekunder senare kvittar det då ni är igång och slåss igen. Jag hade gärna sett ett område där man inte slogs, liknande den by man pausar i mellan sina äventyr i Diablo. Det finns heller ingen anledning till att vinna förutom ett kort ögonblick av lycka eller få ditt namn listat på spelets hemsida.

Du får aldrig några nya vapen, ny utrustning eller blir bättre på någon av dina färdigheter. De mer inbitna spelarna räknar gärna upp det här som en del av spelets charm, då det är spelarnas egna styrkor och svagheter som lyser igenom istället för hur många poäng du har samlat på dig. Visst, det kan jag köpa och förstå. Men att känna att man faktiskt kommer någonstans, att ens karaktär förändras på något sätt hade ökat Dawnspires livslängd markant.

Här kommer vi tillbaka till det faktum att spelet är utvecklat av fem personer och inte ett stort företag. Silent Grove Studios har helt enkelt inte de resurser som krävs för att stoppa in allt de kanske skulle vilja - de har till exempel sagt att de inte kan implementera olika kön på karaktärerna eftersom det skulle kräva tid och pengar som de inte har. Det är sorgligt, då Dawnspire faktiskt har potential. Ibland är det riktigt roligt och det finns ett riktigt taktiskt djup gömt bakom spelets gråa yta.

Om tillräckligt mycket nytt material läggs till i patchar eller expansionspaket kan det bli så mycket bättre än vad det är just nu. Då har det chansen att bli ett populärt och beroendeframkallande onlinespel för alla oss som tröttnat på modern krigsföring och ständigt behöver en dos fantasy i våra liv. Om det är ett sånt här spel du är ute efter rekommenderar jag hellre {Guild Wars}, för just nu är Dawnspire mest ett tråkigt och enformigt actionspel.

Förlåt, Silent Grove.