Daylight

Att skapa ett skräckspel måste väl ändå vara det allra säkraste kortet man kan spela som spelmakare, inte sant? Släng in lite sävlig musik, några mörka korridorer och en hel drös plötsliga skrämseleffekter, så har du dagen efteråt en stor säck med pengar att hämta ut från banken - allt signerat lättskrämda, kraftigt falsettskrikande människor på Youtube.

Som tur är ser spelklimatet lite trevligare ut än så, åtminstone i de allra flesta fall. Det senaste året fick vi exempelvis de två ypperliga rysarna {Outlast} och {Amnesia: A Machine For Pigs}, vilka fick en hel spelvärld att skita knäck. Vad de båda hade gemensamt - förutom de sadistiska skrämseleffekterna - var att de i grund och botten faktiskt var en upplevelse du mindes. De båda bjöd på en historia, miljöer, karaktärer och situationer som var minnesvärda.

Om man istället skulle bedöma ett spel efter hur väl det erbjuder vad som utlovas, skulle {Daylight} onekligen vara uppe och nosa på våra toppbetyg, den saken är säker. För jag blir rädd. Många, många gånger. Jag hoppar till och stänger vid ett tillfälle av min datorskärm på ren reflex, skrikandes. Men i slutändan blir dessa tillfällen inget mer än just tillfällen i ett annars väldigt mediokert skräckäventyr.

Alla möjliga platser kan innehålla papperslappar, så det gäller att leta noggrant och genomgående.

Jag kastas handlöst in i ett mörkt kontor - eller ett lika mörkt fängelse, beroende på vilken miljö som slumpas fram - i rollen som en kvinna vid namn Sarah. Allt hon har är sin hårt greppade mobiltelefon, ett gäng mystiska tatueringar på sin vänstra arm och en röst som talar till henne. Så långt, allt väl.

Långsamt och försiktigt tar jag mig genom den samling av labyrinter som spelmotorn slumpat fram, låter mobiltelefonens lampsken lysa upp min väg medan kartan på dess skärm visar mig vägen, allt ackompanjerat av den underliga rösten i mitt huvuds lika underliga ordval. ""Life is like a butterfly's dream..." utbrister han tidigt i spelet, helt utan anledning. Strax efteråt knyter han ihop meningen med det lika otippade: "...And your blood is thicker than water." Jessica Chobot - främst känd på internet för att en gång i tiden ha slickat på ett PSP - står bakom både historien och dialogerna. Dessvärre är ingen av dem särskilt imponerande.

{Daylight} är inte omänskligt dåligt på någon punkt, men sträcker sig aldrig heller längre än att vara ett mediokert, påkostat och skrämmande teknikdemo för den senaste inkarnationen av Unreal Engine. Och sett ur det perspektivet är jag faktiskt benägen att påstå att det är ett väldigt bra sådant, främst på grund av ljuseffekterna som får skuggorna att dansa över spelets virtuella väggar på ett verklighetstroget sätt samt min dators desperata rop efter ett svettband. Men sett som spel är det fortfarande inget mer än en axelryckning.

{Daylight} får dig ofta att plötsligt hoppa till. Om du har svårt med sådant kanske du ska hålla dig borta och istället föreställa dig denna scen som en urspårad ravefest.

När ljuseffekterna väl släppt taget om min uppmärksamhet letar jag mig vidare, genomlider plötsliga skrämseleffekter i form av flygande rullstolar och smällande byrålådor, för att slutligen nå en passage där det gäller att leta papperslappar. Varför, har jag till en början ingen aning om. Det enda jag egentligen har att gå på är min déja vú-känsla, en liten räknare i skärmens högra hörn och den anonyma hot-mätaren som fylls på allteftersom mina fickor fylls med nämnda papperslappar.

Upplägget påminner skrämmande mycket om det vi fick se i exempelvis Slenderman. Här har den långa, ansiktslösa tingest vi där hemsöktes av istället ersatts mot - håll i dig nu - en blek, svarthårig flicka. Hon schasas i sin tur bäst iväg genom att tända ett signalljus. Dessa är dessvärre alltför tillgängliga för att de någonsin ska saknas när det vankas otyg, och din utsatthet lyckas inte riktigt göra sig påmind. Några minuter av planlöst irrande i brist på förklaring på vad jag ska göra härnäst varvat med snarlikt antal hjärtstopp senare låses slutligen dörren som låter mig irra vidare upp, och sökandet fortsätter. Några halvtrötta pusselmoment avlöser ännu fler gubben-i-lådan-effekter, varpå jag återigen letar papperslappar, och scenariot upprepar sig, i en något annorlunda miljö.

Vad som händer här inne förklaras inte överhuvudtaget, och när det väl händer, förklaras lika lite om vad som bör göras härnäst.

Som du kanske anar tycks enformigheten vara total, och min andra, ungefär lika långa genomspelning, bjuder på en väldigt snarlik upplevelse med skillnaden att jag får utforska nya miljöer och skrämmas på nya platser. Men trots mitt intryck av att hela spelet är en enda stor axelryckning, måste det ändå fastställas att detta rent teoretiskt bör vara drömspelet för det otal människor som direktsänder sitt mentala nedbrytande över internets alla strömningstjänster. Att låta åskådare på Twitch styra vad som händer runtomkring den person som spelar {Daylight} är i sig inte perfekt genomfört, men en eloge ska ändå ges för att man vågar doppa tårna i tidigare, relativt outforskade vattendrag.

Tänk dig att valfri, svensk Youtube-stjärna strömmar sina bravader i spelet medan du styr var, hur och när han eller hon ska bli vettskrämd. Det, mina damer och herrar, är ganska hjärndöd, men ack så populär underhållning som majoriteten av internets befolkning uppskattar. Tyvärr räcker inte det och ett par välsvarvade ljuseffekter för att bära upp ett helt spel.