de Blob

de Blob. Det är ett riktigt bra spelnamn. Går helt emot de senaste årens trend med superlånga idiotiska namn. {Zack & Wiki: Quest for Barbaros' Treasure} till exempel. Eller ännu värre: Peter Jackson's King Kong The Official Game of the Movie. Förutom ett bra namn är de Blob baserad på en väldigt bra idé. Några studenter på ett universitet i Nederländerna kom på att de ville färglägga världen. Så föddes Blobben, en färgklump med extraordinära egenskaper. För varje gång Blobben kommer i kontakt med en färg, förvandlas hans kropp till just den nyansen. Och likt en inkontinent ettåring läcker han var han än rör sig. På så sätt färgas husen, marken och allting annat runt omkring honom.

I en grå stad patrullerar gråa lagupprätthållare. Inte en färgklick så långt ögat kan nå. Tråkigt visst, men en tom canvas betyder möjlighet. Det är precis det som de Blob går ut på. Att förvandla stramt grått till kaotiskt färgglatt. Både tillfredställelsen över att se det färdiga verket och glädjen över att få studsa runt och läcka färg.

Den andra bra grejen med Blobben är hans sköna rörelsemönster. Han presenteras med slapstick-aktiga animationer. Lite hetsiga rörelser sådär, som från valfri amerikansk animerad film. Han har fått en hel del personlighet - för att vara en färgklump. Han är dessutom en gatukonstnärs våta dröm. Han rullar runt, studsar högt och hoppar lätt mellan väggarna samtidigt som staden målas. Eller lätt och lätt, nu har jag inte personligen hållit i tömmarna. Bengt, som redan testat de Blob rapporterar att det inte är helt enkelt att styra den lilla gynnaren, i alla fall inte inledningsvis. Men förhoppningsvis går det att lära sig hantera färgkulan med finess. Med nunchucken styr man blobben och genom att knycka med fjärren får man honom att hoppa runt.

Men ändå är det musiken i spelet som gör mig mest peppad. Inte för ett det är smäktande toner från någon legendarisk RPG-japan, eller nyinköpt svindyr licensmusik. Nej, anledningen att musiken höjer förväntningarna är att den påverkas av vad man gör i spelet. Precis så som det skall vara, när man leker runt i en fantasifull spelvärld. Så när färgkulan studsar runt skapas samtidigt ljud och rytm. Och när Blobben förvandlar ett rådhus till en stor bergsprängare fylls högtalarna med musik.

Det här är ännu ett exempel på en originell spelidé som vågar ta ut svängarna. Men som spelskribent sprider sig alltid en viss nervositet i kroppen när man ser något nytt. Hur skall jag kunna lägga det här i ett fack, vilken genre skall det ha i databasen? Enda boten för sådan förvirring är att jämföra det med redan existerande spelidéer. Så sprider sig lugnet.

Jag tänker lite på {Okami}, när jag ser Blobben. Inte för att genren är likadan. Men effekten man får när blommorna slår ut runt tassarna på den vita vargen ger en effekt liknande den när de Blob spyr ut färg. Även om Okamis blommor utstrålar skönhet och de Blob fingerfärgskaos. De gråa färghatande figurerna liknar faktiskt tentaklerna från Day of the Tentacle. Och det här med att rulla över saker för att bli större känns ju {Katamari Damacy}. Men ändå inte, tempot är helt annorlunda och de Blob håller sig knappast på marken lika mycket som prinsen gjorde. Men så har han inte heller en lika hämmande och kontrollerande far.

Jag känner att jag behöver en digital målarbok. Jag fräschar gärna upp de slumrande kunskaperna om färglära. Blått och gult, blev det nu lila eller grönt? Det känns logiskt med ett så lekfullt och lättsamt spelkoncept till Wii. Lekfullt och lättsamt är alltid honnörsord när det gäller TV-spel. Jag vill ha en studsande färgklump, jag behöver en studsande färgklump. Speciellt efter den här regniga skitsommaren.