Dear horror...

Jag har länge velat uttrycka min tacksamhet och glädje över en särskild genre, som i någon mening format mig till den gamer jag är idag. Detta är ett kärleksbrev till vad jag anser vara den bästa av genrer, alla kategorier. Jag talar såklart om skräckspelen, en genre som inte alltid har gameplay i fokus, utan ofta låter berättande och visuell presentation stå i centrum. Skräckspelen kan samtidigt etsa sig in i andra genrer, vilka skapar en bredd och nyans likt ingen annan spelgenre...

Resident Evil la grunden till mitt intresse för skräckspel.

För mig började allt med Resident Evil, ett barnförbjudet spel till Playstation. Min mor var ingen förespråkare av våldsamma spel, tvärtom. Men av någon anledning var de levande döda och skräckfilm något som tilltalade henne. Hon gav med sig och lät mig spela både förstnämnda och Dino Crisis. Initialt förstod jag absolut ingenting av Resident Evil. Jag var ju bara ett barn och spelmekaniken var styltig och svårmanövrerad. Att behöva rotera kring sin egen axel för att sedan trycka framåt i tangentens riktning var stressinducerande bara det. Men det var ändå någonting kittlande med just zombier och deras stönande ljud som ekade. Det var som om de levande dödas stön lyckades gräva sig in i mig. Jag kan än idag minnas tillbaka till en barndomens tid där jag satt i soffan med de låsta kameravinklarna och känslan av ljudet från flåsande zombier som fick pulsen att rusa till max. Några år senare kom uppföljaren, Resident Evil 2 följt av Resident Evil 3: Nemesis och senare en remake på originalet. Det blev uppenbart för mig att denna genre var här för att stanna. Det jag inte visste då var att detta skulle komma att bli min absoluta favoritfranchise.

Valet stod mellan ficklampa och vapen, du fick inte både och.

Det gick ett par år och i tonåren fick jag upp ögonen för PC och i samband med det också skräckspel i och med lanseringen av Half-Life 2 där det blev tydligt att vi inte talar om Ravenholm (ni som vet ni vet). Samma år lanserades ett annat spel som än tydligare åter drog in mig i skräckspelens värld. Det var en eftermiddag och lanseringsdag för Doom 3 som såklart var slutsålt i den lokala spelbutiken. Som jag hade längtat och i månader läst om detta till synes grafiska mästerverk. Jag lyckades få tag i ett exemplar och kan än idag minnas den exalterade känslan när jag tog bort plasten och kände doften av nytt spel när jag öppnade fodralet. I Doom 3 tog jag rollen som en soldat, förpassad till en forskningsstation på planeten Mars. Märkliga försvinnanden och personalolyckor gav upphov till oro bland anställda. Det gällde att traversera trånga och mörka korridorer. Obehagliga inslag av viskningar, ekon och att i mörkret behöva välja mellan en ficklampa för att se eller ett vapen för att försvara sig var bland det mest stressinducerande jag någonsin mött i ett skräckspel sedan Resident Evil och jag älskade det.

Plötsligt stod hon bara där, en till synes oskuldsfull liten flicka.

Ett år senare kom ytterligare ett klockrent skräckspel, nämligen F.E.A.R, ett spel vars utvecklare också hade förstått storheten i att arbeta med ljus, skuggor och mörker. Jag spenderade många timmar med detta spel på PC. Jag minns också tydligt marknadsföringen, som direkt påminde om filmen The Ring, med spelets huvudantagonist Alma, en ondskefull ande förkroppsligad som en liten flicka med hämndlystna tendenser. Spelet var inte bara ett makalöst bra skräckspel, utan också ett kompetent actionspel. Det skulle sedan inte dröja lång tid innan det åter började klia i zombiesåret. Lanseringen av Left 4 Dead var oerhört välkommet. Tillsammans med några vänner blev det många och långa kvällar med zombieslaktande. Nu kunde banne mig de levande döda springa och konstigt nog skapade den premissen en helt fantastisk dynamik i gott sällskap med andra. Jag minns hur samarbetet med polarna vacklade när alla bara ville komma till nästa fristad, men också stunder av samarbete som svetsade oss samman där och då. Men är det ett renodlat skräckspel? Absolut, det är ett aktion-skräckspel!

Resident Evil 2 (2019) gav skräckspel ett nytt ansikte och jag älskade det!

Helvetets demoner och de levande döda blev snabbt en röd tråd genom mina ungdomsår av spelande och med åren kom jag att vidga mina vyer genom att välkomna andra skräckteman med spel som System Shock, Dead Space och Alien Isolation. Idag är skräckspel verkligen en passion och jag vill rikta ett stort tack till genren som fick mig att möta de levande döda som liten. Som vuxen har jag kommit att uppskatta vad ljud, ljus och mörker kan bidra med till upplevelsen, särskilt i skräckspel. Sedan blev ju också remasters och remakes ett faktum och då började en hel del lyfta på ögonbrynen och snabbt rikta kritik. Det talades brett om fantasilöshet och brist på idéer. Men Resident Evil 2 (2019) var allt annat än fantasilöst. Vi fick en helt otrolig nytolkning av en klassiker som skulle sätta remakes på kartan.

The Outlast Trials är ett praktexempel på skräckspelens spann av kreativitet.

Idag har skräckspelen en särskild plats i mitt gamer-hjärta, men inte för att jag söker anledning att bli skrämd eller rädd. Nej, jag är nog för skadad eller avtrubbad för det. Istället handlar det om en nyfikenhet. Det finns så många spännande sätt att skapa berättelser på där skräck står i fokus. Ibland ter sig spelet agera hjärndöd underhållning med blod, splatter och entydigt gameplay. Men det finns också mer psykologiskt tryckande inslag där gameplay tar baksätet och berättandet låter oss att djupdyka i sjukdom eller galenskap. Om det så handlar om att vi springer runt i ett gammal slott med minnesförlust i Amnesia, blir jagade av patienter på ett mentalsjukhus i Outlast, lyssnar efter spöken i Phasmophobia, tar rollen som galen konstnär i Layers of fear eller letar oss fram i mardrömmarnas land i Little Nightmares, så finns det alltid någonting oväntat att se fram emot och det är varför jag älskar skräckspel!