Death Jr.

Jag älskar utseendet på unge herr Death, jag älskar alla fantasifulla omgivingar och tycker att {Death Jr.} har några riktigt goda idéer. Där stannar det dock med superlativen för att spela Death Jr. är en frustrerande upplevelse som inte lär göra någon glad, allra minst de som betalat fullpris för spelet.

Death Jr. är ett plattformsspel i samma skola som Ratcher & Clank med mängder av action, och en spelkontroll som mest av allt känns som en förtäckt förstapersonsskjutare. Alla banor och omgivningar baseras på Death Junior och hans kompisars sinnen och ser ut som något Tim Burton skulle ha skapat om han gjort ett spel. Här finns enorma köttbanor där man får hoppa över kotletter och andra märkliga skapelser som närmast för tankarna till sorgligt förbisedda {Psychonauts}.

Death själv är smidig liten figur som beväpnad med en förskärare tar sig fram överallt. Förskäraren är ett mångsidigt vapen som underlättar det mesta, bland annat tack vare att man kan studsa på den som farbror Joakim gjorde på sin käpp i klassiska Duck Tales till NES. Death har även två puffror med oändligt med ammunition. Det finns dessutom mängder av vapen utlagda efter banorna såsom explosiva hamstrar, eldkastare eller fryspistol. Ironiskt nog är dock ingen av dem på allvar bättre än standardpuffrorna som spelet igenom blev mitt förstahandsval.

Trots det goda upplägget och den sköna designen, har utvecklarna Backbone Entertainment slarvat ordentligt med allt från spelkontroll till teknik. Det enskilt största problemet är att man hela tiden måste spela med den lilla analoga plattan. Personligen tycker jag den är PSP:ns enda riktigt svaga beståndsdel och att tvingas genomlida ett helt spel med den är ingenting annat än tortyr. Digitalkrysset används istället till att byta vapen, vilket heller inte är någon smidig lösning eftersom man därför måste stanna till varje gång man vill göra det.

Ett annat stort problem som gör att man inte riktigt kan njuta av de annars så underhållande banorna, är kameran. Det var länge sedan jag upplevde sådan här frustration över spelvinklar. Man kan vara helt säker på att vad du än ser på skärmen, så är det inte det du skulle behöva se. Därmed blir Death Jr. en frustrerande upplevelse där man alltför ofta missar utan att man känner att man egentligen gjort något fel.

Rent grafiskt gillar jag Death Jr. trots dess tekniskt enkla grafik. All design är ljuvlig och bilduppdateringen behagligt stabil. Däremot undrar jag varför i hela fridens namn man slarvat så med fienderna? De är nämligen ständigt återkommande, spelet igenom och ger en känsla av lågbudget. Inte heller känns ljudet stabilt. Inte nog med att det saknar tal i dialogerna (det finns textrutor, men det känns så tyst, anonymt och väldigt Gameboy), slingorna är dessutom alltför enkla och blir snabbt enerverande.

En kul notis man bör känna till om Death Jr. är att det faktiskt är det första PSP-spel som någonsin visades upp. Därmed får man också en inblick om hur länge det faktiskt varit under utveckling, något som inte tycks ha hjälpt det minsta. Det är precis som ett förstagenerationsspel till PSP och känns gammalt. Spelkontrollen är ogenomtänkt, kameran horribel och variationen undermålig. Det är synd och skam på ett annars trevligt gäng figurer (dyrkar suveräna Stigmartha) samt de ofta så finurliga banorna. Death Jr. och hans vänner får gärna göra en återkomst i ett spel som är lika bra som dess koncept, men det här är inte ens köpvärt om du hittar det billigt på botten i en rea-back.