Den utvalde

En seriemördare gäckar polisen med mord som liknar olyckor. Man har inga spår efter förövaren, men finner snart en koppling till ekonomilinjen på Uppsala Universitet. Polisen får en snilleblixt och tar in den superduktige Johan Ståhl från polishögskolan. Han besitter en närmast omänsklig analytisk förmåga som man vill använda sig av. Men man har också som avsikt att låta Johan börja på ekonomilinjen för att spana efter mördaren. Snart går det upp för Johan att mördaren är någon i hans närhet.

Eric Donell ska ha beröm för att han vågat sig på att göra en svensk thriller som inte kretsar kring någon fiktiv deckare vid namn Kurt Wallander eller så. Men tyvärr ges inga sympatiröster. Den utvalde är inget annat än en sorglig ursäkt till film. Här finns så många logiska luckor, löjliga klyschor och träiga skådespelare att man knappt tror sina ögon. När sen Andreas Wilson dessutom börjar sjunga en Westlife-låt för att lätta upp ett chockat vittne, så blir det bara för mycket.

Den utvalde känns som en amatörfilm rakt igenom. Då syftar jag inte enbart på det gryniga fotot (och de totalt onödiga vyerna från en helikopter) utan även på manuset. Här saknas inte bara spänning utan också vettiga karaktärer. Huvudpersonen Johan är med sin elitistiska framtoning en av de mest osympatiska hjältarna i svensk filmhistoria. Hans överdrivet välutvecklade förmåga att analysera brott är rent ut sagt skrattretande. Just skrattretande är för övrigt något som beskriver Wilsons och flertalet av de andra skådespelarnas (läs; alla utom Björn Granath och Leif Andrée) insatser riktigt bra.

Den Utvalde innehåller dock en ganska rolig replik ungefär 12 minuter in i filmen. Det är Björn Granath som säger "Tyvärr inkluderar tipsen även rymdgubbar och Staffan Westerberg". Klockrent. Men det är också det enda riktigt positiva jag kan komma på med Den utvalde.