Detective Pikachu Returns

Jag måste säga att det alltid känns som en frisk fläkt varje gång ett Pokemonspel vågar ta ett steg bort från det klassiska konceptet av att fånga och kriga med sina hårdtränade fickmonster. Det händer i min mening alltför sällan och jag trodde kanske att det skulle bli mer experimenterande inom varumärket efter att filmen om {Detective Pikachu} släpptes för ett par år sedan men mina förhoppningar förverkligades aldrig. Nintendo kör på säkra kort när det kommer till Pokemon och hur jag än känner inför det så verkar det ju inte gå någon vidare nöd på dem. Men när jag så för en dryg vecka sedan fick möjligheten att ta mig an uppföljaren till Detective Pikachu-spelet från 2018 var det med ändå viss förväntan som jag nyfiket startade upp mitt Switch i förhoppning om att få lösa några riktigt spännande mysterier i sällskap av den gula blixtgnagaren. Välkommen till {Detective Pikachu Returns}.

Ett par år har passerat sedan händelserna i det första spelet ägde rum och detektivduon Tim och Pikachu är numera superkända mysterielösare som högaktas av både polis och folk på gatan. Tims pappa Harry, som också var Pikachus ursprungliga partner, är dock fortfarande spårlöst försvunnen och de båda huvudpersonerna har som mål att ta reda på vad som hänt honom. Upplägget vittnar redan från start om ett pågående mysterium som skulle kunna få Detective Pikachu Returns att kicka igång med full utredarglädje redan under de första minuterna men spelets inledning är tvärtom något av det mest utdragna jag har varit med om på länge. Det har förstås delvis att göra med att utvecklarna vill introducera nya spelare till berättelsen och spelsystemet men när jag, utan att ha spelat föregångaren och således är helt ny till konceptet, sitter och suckar högljutt framför TV:n över hur överpedagogiskt allt ska förklaras så känns det som det hade kunnat göras annorlunda.

Dags att lösa ett mysterium...

Ibland drar Pikachu ut på sina egna utredningar.

Det är tyvärr ett tema som fortsätter genom hela spelet för vare sig det handlar om dialog eller instruktioner så är det alltid tal om på tok för mycket text som har alldeles för liten innebörd. Vid ett par tillfällen provade jag till exempel att snabbt klicka mig förbi ett par sekvenser av läsning bara för att se hur mycket substans som jag faktiskt hade missat och inte helt oväntat så visade det sig att majoriteten av det missade innehållet var ren utfyllnad. Att hålla på och hoppa över text är ju dock kanske inte det bästa sättet att uppleva ett spel på men när mästerdetektiverna på skärmen fortsätter att diskutera något som jag förstod för 20 minuter sedan så är frestelsen ibland svår att motstå.

Upplevelsen av att faktiskt ta på sig den bruna hatten och gå gå in i detektivrollen blir tyvärr också lidande av hur pass övertydligt spelet hanterar information. Ofta går ett givet mysterium ut på att undersöka ett område efter ledtrådar, intervjua vittnen och när tillräckligt mycket kännedom om ett givet delmål har presenterats så ska en teori väljas ut, varpå jag får fortsätta till nästa del av fallet. Även under dessa utredningar upplever jag att jag ständigt behöver vänta in att Tim och Pikachu ska komma fram till samma lösning som jag kunde se långt tidigare. Detective Pikachu Returns är dessutom en snudd på självspelande historia som alltid sätter upp väldigt specifika delmål som i princip säger åt mig exakt vart jag ska gå och vem jag ska prata med för att få nästa ledtråd, vilket gör att jag aldrig får leva ut rollen som detektiv i någon större utsträckning.

Att lösa en gåta är ofta inte svårare än att väja rätt mellan tre olika alternativ. Väljer vi fel så får vi försöka på nytt utan konsekvenser.

Trots det långsamma tempot så leder berättelsen oss ibland till oväntade situationer...

Mysterielösandet blir ännu lättare av det faktum att de områden som agerar skådeplats för Detective Pikachu Returns är i det minsta laget, vilket gör att en redan enkel gåta blir ännu lättare när det visar sig att det egentligen inte finns speciellt mycket mark att utforska och att lösningen oftast är väldigt nära. Det blir extra tydligt under spelets sidouppdrag som i regel går ut på att någon person på gatan vädjar om hjälp att hitta en speciell pokemon som antingen är bortsprungen eller kan hjälpa till med något problem. Om banorna hade varit ett par steg större så hade sådana uppdrag kanske kunnat bli lite mer av en välkommen utmaning för som det ser ut nu så är det alltför ofta som det eftersökta monstret bara befinner sig ett tiotal meter bort och hade till och med kunnat upptäckas direkt om det inte vore för den fasta kameravinkeln.

Det ska dock sägas att miljöerna som jag får utforska bjuder på god variation och på ett estetiskt plan är det faktiskt ganska mysigt att vandra runt och bevittna vardagslivet i Pokémonvärlden. Även musiken gör en stabil insats med att hålla stämningen uppe och lyckas till och med engagera mig i vissa partier av berättelsen som annars hade känts direkt oinspirerade. På ett grafiskt plan finns det dock inte mycket mer att säga än att man får ungefär vad man kan förvänta sig av ett pokémonspel idag och det märks att Nintendo inte har några större ambitioner på att göra serien till en visuellt imponerande produkt vare sig det handlar om detaljrikedom eller animationer. Förutom ett lyft i färgskala och skärpa så är det ungefär samma visuella upplevelse att springa runt i Detective Pikachu Returns som det var att spela {Pokémon Colosseum} till Gamecube.

Ännu en pokémon med hatt!

Minispelen blir sällan bättre än så här...

Förutom det plågsamt långsamma tempot i spelet så är historien som Detective Pikachu Returns berättar en överraskande intressant sådan som jag vill berömma för att den vågar luta sig mot lite mörkare teman än andra titlar i serien. För trots att presentationen är ljus och färgglad så finns där element av korruption, tvångsarbete, hjärntvätt och kidnappning som gör att berättelsen blir allt mer intressant ju längre in i äventyret jag tar mig. Tyvärr så blir det dock aldrig speciellt roligt att faktiskt spela sig igenom berättelsen, mycket på grund av det översimplifierade upplägget och det faktum att spelsystemet helt saknar djup, och jag hade egentligen hellre sett att manuset från Detective Pikachu Returns kunde göras om till en animerad serie på samma tema.

För i slutänden är Pikachus andra äventyr som mästerdetektiv inte något vidare lyckat sådant och det enda som egentligen bär upp skeppet någorlunda är att det handlar om just pokémon. För Pokémon är ju ganska mysigt och inte sällan nostalgiskt för oss som växte upp med den animerade serien och som har ägnat ett par hundra timmar i barndomen åt att försöka fånga dem alla. Men det känns också som att Nintendo har valt en väldigt säker väg att gå här och förlitar sig helt och hållet på att deras välkända fickmonster ska sköta försäljningen av spelet åt dem istället för att bygga upp något vidare spel att tala om överhuvudtaget. För om vi skulle leka med tanken att vi plockar bort Pokémon-faktorn ur ekvationen så skulle det inte finnas mycket mer kvar av Detective Pikachu Returns än en otroligt långsam berättelse kombinerad med ett spelsystem vars djup är i linje med en halvfylld vattenpöl. Visst är det mysigt med pokémon men för mig behövs det mer för att skapa ett bra spel.