Devil May Cry (Säsong 2)

Det finns få skapare som varit lika effektiva när det kommer till att göra adaptioner av film och TV-adaptioner av spel som Adi Shankar. Från Castlevania till Captain Laserhawk och Nocturne, och nu Devil May Cry. Han vet helt enkelt vad som krävs, och även om jag personligen anser att den sistnämnda inte riktigt lever upp till hans tidigare kreationer, så bjöd den första säsongen i varje fall på gott om underhållande och snygg action.

Föga förvånande så tar andra säsongen vid ungefär där den första slutade. Dante och resten av gänget försöker sätta stopp för att en portal öppnas till demonriket Makai. Den stora skillnaden den här gången är den betydligt större rollen för Vergil, och hur demonhärskaren Mundus vävs in i Sparda-brödernas förflutna. Allt knyts dessutom ihop med Argosax, en tidigare demongud som försöker återta sin makt.

Tydligt är att fokus denna gång är på större och mer storslagna strider och den nya säsongen är verkligen proppfull av episka bataljer som ofta får en att tappa hakan. Där första säsongen var mer återhållsam och nästan långsam i sitt berättande, gör säsong två tvärtom. Det är plattan i mattan som gäller och ibland kan det till och med bli lite väl hektiskt och kaotiskt.

Storyn blir också en aning lidande på grund av det, där cool action ofta tillåts ta mer plats än narrativet, och det hela haltar en aning på grund av det. Berättelsen och känslorna får inte riktigt alltid chans att puttra fullt så länge som det kanske skulle behöva. Det är ett litet men inte obetydligt problem, som dock ej överskuggar det faktum att underhållningsvärdet ofta är på topp, och denna andra säsong känns klart mer träffsäker.

För även om storyn kanske inte blommar ut fullt så mycket som den kanske borde ges möjlighet till, så är den fortfarande fylld av små intressanta avslöjanden och twists, samt så klart - massvis av härliga referenser och detaljer till spelen. Önskar jag att där fanns mer emotionell bredd? Absolut. Men det Shankar och Netflix kokat ihop är fortfarande en riktigt ösig berg-och-dalbana fylld av action. Tempot är hejdlöst och musiken håller pulsen igång. Kort och gott: underhållande, intensivt och kul. Det är svårt att begära så mycket mer av den Devil May Cry-adaption.