Die Hard 4

När John McClane för första gången dök upp på den vita duken var det våldsaction enligt modell old school som gällde. En ensam och extremt våldsam polis mot tyska elakingar som tog gisslan i en skyskrapa fylld av fula 80-talsfrisyrer. Året var 1988 och internetterrorism var då ett ord som varken tyskarna eller någon annan förstod innebörden av.

Nu, 19 år och 3 Die Hard-filmer senare, utgör den en viktig del av handlingen när ett gäng datahackers skapar kaos i USA genom att slå ut viktiga nätverk som behövs för ett fungerande samhälle. Budskapet om att dagens samhälle är alldeles för teknikberoende för vårat eget bästa noteras, men överröstas ganska ordentligt och med all rätt av alla explosioner och skottlossningar som följer när McClane så småningom dyker upp för att stoppa skurkarnas framfart.

Man kan lite motsägelsefullt påstå att Die Hard 4 är sämre än sina föregångare eftersom den är så extremt överdriven när det kommer till actionscenerna, här flyger bilar omkring som om de vägde 30 gram styck och den gamla räven John McClane klättrar på flygplansvingar som om det vore det mest naturliga i hela världen. Men var verkligen de tidigare Die Hard-filmerna så mycket mer realistiska? Nä, dem var ju inte, men ändå är det som om ens minne försöker framställa föregångarna som så himla mycket bättre på den realistiska fronten.

Handlingsmässigt var det dock bättre förr. Hela konceptet med internetterrrorister känns malplacerat och är ju bara så himla 90-tal och bajsnödigt att man vill ta superskurken Timothy Olyphant som mest ser ut som en trött butiksanställd och ruska om honom för att välkomna till 2000-talet. Olyphant lyckas för övrigt aldrig göra någonting vettigt av sin karaktär och är ungefär lika skrämmande/intressant som en halväten kanelbulle. Där har vi det största problemet i Die Hard 4 vid sidan av den larviga handlingen; bristen på intressanta skurkar. Här finns en hel hop av elakingar, men ingen som fångar ens intresse, tyvärr.

Då är det tur att åtminstone actionscenerna, skådespeleriet och musiken övertygar. Willis har en fin kemi med sprattelgubben Justin Long som spelar datahacker vars liv ligger i McClanes händer och Kevin Smith gör en underhållande biroll som datanörd modell extrem. Ögongodis finns i form av Maggie Q och Mary Elizabeth Winstead.

Så hur lyder då domen? Det är uppenbart att Len Wiseman inte är någon John McTiernan (som gjorde ettan och trean). Inte ens någon Renny Harlin (som gjorde tvåan) och hans vision av Die Hard känns mer Die Soft än någonsin tidigare, tänker då främst på hur man gjort den mer anpassad för en yngre publik och således tagit ifrån McClane sina favoritsvordomar, men i slutändan är det ändå svårt att inte gilla Die Hard 4. Det är en stenhård och perverst underhållande actionfilm fylld av imponerande specialeffekter och one-liners som Bruce Willis levererar med sådan inlevelse att det känns som om McClane egentligen aldrig varit borta.

DVD:n från Fox är en av årets bästa. Bilden är ren och skär perfektion (om vi nu snackar DVD-klass) med grym skärpa och fantastiska färgåtergivningar. Ljudet är inte mindre imponerande, här är det hemmabioägare som kommer att gråta av lycka när dem skruvar upp volymen lite. Mastigt, välmixat och med bra användning av subben. Extramaterial finns det gott om, på disc 1 hittar vi bloopers, kommentarspår, bortklippta/förlängda scener samt en musikvideo. På disc 2 finns det en någorlunda intressant bakom kulisserna och ett flertal featurettes där man ger sig fan på att göra reklam för filmen. Kanonbra utgåva!