Dissidia: Final Fantasy

När den första chocken har lagt sig och jag börjar ta in det som faktiskt händer på min PSP-skärm, kommer funderingarna. Var det här egentligen ett smart drag? Varför ens komma på den bisarra tanken? Vem vill spela det här?

Dissidia: Final Fantasy är nog Square Enixs mest annorlunda think outside the box-spel som de någonsin hittat på. Nog är det förlagt i spelstudions episka Final Fantasy-värld som trollbundit spelare i årtionden och har de mest älskvärda (och hatade) figurerna, men sedan faller mycket av det vi alla säkerligen kopplar ihop med Final Fantasy i glömska.

Men vi tar en sak i taget. I Dissidia: Final Fantasy har ljusets gudinna Cosmos och mörkrets gud Chaos drabbat samman och till sin hjälp har de kallat in godhetens förkämpar och ondskans lakejer. För mig som spelare står jag framför en fullständig explosion av Final Fantasy-figurer, där Squall, Zidane, Cloud, Terra, Tidus, Kuja, Kefka, Sephiroth, Garland och Ultimecia är några av dessa. Inte behövs det sägas egentligen, men nog är Dissidia: Final Fantasy onekligen Final Fantasy-fansens våtaste dröm.

Man skulle kunna tro att Dissidia: Final Fantasy är ett renodlat rollspel, men det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Dissidia: Final Fantasy är ett fightingspel med både strategiska element och rollspelsinslag. Målet är att likvidera ondskans makter genom att gå man mot man med anonyma småbusar och mer välkända fiender som några av de redan nämnda figurerna.

Du får äran att, till en början, styra Warrior of Light som är gudinnan Cosmos främste förkämpe och protegé. För att lirka in dig i det som utgör Dissidia: Final Fantasys slagsmålssystem, får du en introduktion i hur du ska kunna gå segrande ur de många slagen som väntar. Dissidia: Final Fantasy är uppbyggt kring ett system där du kan stjäla bravery-poäng av din fiende om du attackerar denne med speciella attacker. När du tar hans bravery-poäng, läggs de på din befintliga summa medan din fiende får det tomt på sitt konto. Sedan, för att göra proceduren kort med din motståndare, kan du attackera fienden med en så kallad HP-attack, där du då gör lika skada på din fiende som de bravery-poäng du har samlat ihop. Självklart finns det summons och specialattacker att knappra ur sig på rätt tillfälle - annars vore väl Dissidia: Final Fantasy inte ett Final Fantasy-spel värt namnet?

Slagsmålssystemet är ganska omtumlande till en början, och jag kände att jag hade svårt för spelet under flertalet timmar. Det kändes som om det var onödigt komplicerat, och tillsammans med Warrior of Light hamnade jag mest på defensiven. Allt kretsade helt plötsligt kring hur jag skulle kunna snika åt mig lite bravery då och då och jaga power ups, men samtidigt hålla mig undan migränattacken Sephiroth som var alldeles för snabb och stark. Det lossnade däremot, men nog tog det fem-sex timmar innan det kändes naturligt med detta snabba vågmästarspel.

I Dissidia: Final Fantasy påminner fighterna om spel som Power Stone, där du har en spelplan som du kan röra dig fritt kring i både höjd- och djupled medan du jagar din motståndare. En hel del välkända platser ur Final Fantasy-universumet finns att jaga busar på, som Ultimecias torn för att ta ett exempel. När du inte slåss styr du din figur på en spelplan som påminner om ett schackbräde där du kan gå och öppna kistor, välja vilken fiende du vill slåss mot och så vidare. Lite strategi finns det i vad du väljer att göra, då du har ett visst antal drag du kan genomföra innan du tappar möjligheterna till bonusar och annat smått och gott.

Rollspelselementen i Dissidia: Final Fantasy är ganska många trots att spelet främst vill framstå som ett fightingspel. Förutom alla de plagg och vapen du kan utrusta din valda figur med, kan du matcha olika färdigheter för att få till en riktigt svettig kämpe. Att det finns ett nivåsystem passar alla som är sålda på att grinda, och nivåtaket som är satt till 99 lovar många timmars speltid om man vill se till att göra allt med alla de spelbara figurerna.

Sonys PSP framstår mer och mer som ett riktigt kraftpaket när det kommer till att leverera snygg och bärbar spelgrafik. Dissidia: Final Fantasy är sannerligen inte ett undantag. Grafiken är snuskigt snygg, och detaljerna är många och välgjorda. De enda problemen jag stött på som har med grafiken att göra är att banorna är lite väl enkla, även om figurerna är praktfulla på alla de sätt. Kameran hänger dessutom inte alltid med i de intensiva striderna alla gånger, vilket har bidragit till många nederlag för mig. Dessvärre är kameraproblemen återkommande, vilket gör att man måste vara vaken och med hela tiden, för det är himla lätt för fienden att vända din seger till en riktigt pinsam förlust.

Dissidia: Final Fantasy är helt klart ett av de mer annorlunda spelen som Square Enix kommit på, Chocobo Racing inkluderat. Spelet har en ganska hög inlärningskurva och är riktigt utmanande på sina ställen, vilket är avtändande för spelare som vill komma igång snabbt och få utmanas efterhand. Däremot är det ganska trevligt när allt fallit på plats, även om just svårighetsgraden och kamerastrul kan få mig, som har ett otroligt tålamod, att stundtals koka över.