Don Jon

Filmen:
Fan ta dig, Joseph Gordon-Levitt. Var du tvungen att gnida dig sådär mot min största Hollywood-crush genom tiderna? Och var du tvungen att - i rollen som regissör - tappa så mycket stake under sista akten av filmen? Don Jon börjar som en ovanligt uppriktig, rå dramakomedi om ytlighet, depraverat singelskap och porrmissbruk för att abrupt slå över i en tillrättalagd romcom-final som får mig att undra vad filmen egentligen vill vara.

Don Jon är Levitts regidebut. I rollen som sliskig singelhunk med backslick och tajt linne röjer Jon runt på klubbar i New Jersey och raggar upp den ena tjejen efter den andra. Tarvliga engångsligg är vardag för Jon, liksom obligatoriska biktningar i kyrkan och - inte minst - handtralla efter handtralla framför porrsajter. För Jon är porr lika viktigt som luft. En förutsättning för att fungera normalt.

En kväll träffar Jon en kvinna som får hans inrutade värld i gungning: Barbara Sugarman, spelad av en fascinerande osympatisk Scarlett Johansson. De börjar dejta och snart (efter att Jon torrjuckat mot Barbara i en för mig personligen väldigt jobbig scen) har de inlett ett förhållande. Lyckan har dock sitt pris. Barbara hatar porr. Efter att ha kommit på Jon med att masturbera mitt i natten så blixtförbjuder hon alla former av porrsurfande så länge de är tillsammans. Inte det roligaste att höra när man är porrmissbrukare.

Så småningom träder Julianne Moore in i handlingen som en mer sansad, livserfaren motpol till Scarlett Johanssons karaktär, och här börjar jag tappa intresset för filmen. Julianne Moore gör en bra rollprestation (som vanligt) men samtidigt blir historien splittrad. Jag köper inte det som händer mellan karaktärerna och hennes plötsliga inhopp som spirituell vägledare i Jons ytliga liv känns för krystat. Jag förstår inte vad filmen vill säga. Om den vill säga något överhuvudtaget. Är det en komedi eller ett drama? En rå avhandling om objektifiering eller bara lättsam, svart komik? Filmen är inte tillräckligt rolig för att kunna klassas som komedi och den saknar tyngd och seriösa karaktärer för att engagera som drama.

Bäst är den i enstaka scener, som när Jon filosoferar kring sexlivet och sin porr. Jag gillade också hur Levitt återanvänder kameravinklar och spelar upp flera scener på exakt samma sätt flera gånger för att illustrera hur repetitiv och tom Jons vardag är. Snygga detaljer som vittnar om att killen faktiskt har ett öga för regi, även om manusarbetet behöver ses över en eller två gånger.

Bilden:
Klar, krispig och balanserad bild. Förutom att en del skuggdetaljer försvinner i filmens mörkare scener så är detta en fullt godkänd Blu-ray-utgåva. Filmen är kodad i AVC och har en ratio på 2.41:1.

Ljudet:
Det är ingenting som sticker ut med filmens DTS-HD Master Audio 5.1-spår. Å andra sidan är inte det något direkt negativt heller då det här inte är blockbusteraction modell grand deluxe vi talar om här. Dialogen låter väldigt ren och tydlig.

Extramaterialet:
Bakom kulisserna-film och en lite annat obligatoriskt strössel som i ärlighetens namn inte lockar till någon extra titt.