Doom Classic
"Äntligen!", ropar den bärbara FPS-demonen inom mig. Efter att ha njutit klart av Wolfenstein 3D till Iphone och plågat mig igenom en usel konvertering av Duke Nukem 3D är det äntligen dags för sattygsslakt i klassiska Doom
Jag erkänner. När jag för första gången fick lägga mina små barnfingrar på Doom var jag omkring sju bast. En jämnårig vän med liberala föräldrar hade det på sin dator, och vi spelade. Vi spelade, och vi sket knäck. Så läskigt var det.
Det var också något helt nytt, något spännande. Något jag inte hade på mitt egna Super Nintendo. En SNES-version släpptes i och för sig, men inte ens ett Super FX 2-chip kunde rädda upplevelsen; det var en ganska kass portning. Men i Doom till MS-DOS använde man tekniken som {Wolfenstein 3D} lade grunden för, och gjorde något riktigt, riktigt revolutionerande utav den.
Det känns egentligen ganska meningslöst att presentera en så pass viktig milstolpe i spelindustrin som Doom. Du är en soldat strandad på Mars, och genom ett misslyckat experiment intas basen av onda demoner. I fyra kapitel på nio uppdrag vardera så springer, spänger, skjuter och sågar jag helvetets avkomma på löpande band. Och det känns helt fantastiskt, igen.
Spelkontrollen är underbart anpassad. Likt i {Wolfenstein 3D} styr jag min rymdsoldat med tummen, genom att skifta tryck nere i skärmens vänstra hörn. Eftersom jag aldrig behöver sikta i höjdled, fungerar detta klockrent. Fiender rör sig dock i olika nivåer, men likt originalversionen så räcker det att sikta i rätt riktning, så sköts resten automatiskt. Med användandet av flera höjdnivåer så favoriserar jag Doom framför tidigare nämnde nazistslakt i {Wolfenstein 3D}, eftersom nivådesignen då blir så mycket mer varierad och intressant.
Gladeligen kan jag meddela att både dödsmatcher och co-op för upp till fyra spelare finns med. Så länge man är uppkopplad mot samma trådlösa nätverk, är det bara att fragga varandra tills tummarna börjar värka. Multiplayer-delen är dock endast lokal, och därmed helt beroende av att en kompis med en Iphone eller Ipod Touch befinner sig i närheten.
Från det första uppdraget Hangar till den ultimata uppgörelsen i Fear är {Doom Classic} till Iphone en häftig resa. Rå midirock, ruskiga demoner och feta vapen i dess allra renaste form håller än idag. En trevlig detalj är att man kan välja mellan alla uppdragen i en lista, redan från början. Vill man inte kämpa sig allt i kronologisk ordning behöver man alltså inte det.
{Doom Classic} är en mästerlig konvertering av ett grymt spel som helt enkelt vägrar att dö.
Gamereactor Sverige