Dresden

"Don't mention the war" var en replik som upprepades många gånger i tysk-avsnittet av den underbara serien Pang i Bygget. Den minst sagt excentriske hotellägaren Basil Fawlty fick kämpa hårt för att inte nämna kriget när hans tyska gäster var närvarande och fastän nu Pang i Bygget knappast är något man citerar i en allvarsam diskussion om krigets efterverkningar, så finns det en hel del sanning bakom repliken. Tyskar i allmänhet gillar inte att prata om deras lands krigshistoria, så är det bara.

Men det finns självklart undantag. Tyskarna som ligger bakom filmen Dresden verkar inte ha några som helst problem att berätta om krigets hemskheter, dem har dock tagit det säkra före det osäkra och lagt in en massa romantik för att inte göra det alltför plågsamt och tokdystert för tittarna. Berättelsen går ut på att sjuksköterskan Anna kärar ner sig i en sårad stridspilot och sedermera inleder ett förhållande med honom. Det är ett förhållande som är dömt att misslyckas då Gestapo är honom hack i häl samtidigt som staden Dresden står inför ett massivt bombanfall från fienden.

Dresden (filmen alltså) består huvudsakligen av två saker. Smöriga kärleksscener där karaktärerna viskar poetiska fraser i öronen på varandra (såsom "fastän åren går kommer min kärlek till dig bestå") och krigsscener med kallsvettiga tyskar som gapar "achtung, achtung, ein jättestååååår booooooomb". Tyvärr, får man väl säga, är det kärleksscenerna som utgör huvuddelen av innehållet - vilket gör att tempot blir rent djävulskt långsamt och sövande under långa perioder. Jag hade helt klart föredragit ifall kärlekshistorian fick lämna plats åt mer skrikande tyskar och mer mäktiga explosioner.

Men det var säkert en budgetgrej som gjorde att man satsade mer på kärleken än på själva krigandet. Dresden är trots allt en TV-produktion och det är något som syns väldigt tydligt på vissa håll. Det mest uppenbara är hur man tonat ned våldsamheterna till den grad att det till och från inte alls känns som någon krigsfilm. Dresden är faktiskt snudd på barnvänlig, vilket aldrig är positivt när det handlar om krigsfilm. Även fotot, regin och skådespelarna luktar väl mycket TV-kvalité för att man ska imponeras.

Dresden är på sin höjd en medelmåttig film som lever på den fina kemin mellan huvudpersonerna, den välkomponerade musiken samt ett par riktigt starka krigsscener. Det är i princip vad den har att erbjuda och då de positiva inslagen är så pass få är det liksom inte hela världen ifall man helt sonika skippar att se den överhuvudtaget. Se hellre Der Untergang eller Das Boot, där snackar vi högkvalitativa tyska krigsfilmer som verkligen ger valuta för pengarna.

DVD:n från Atlantic är sen en ganska tråkig produktion, vi får ett halvdassigt stereoljud som inte alls skänker någon större glädje till hemmabioanläggningen och en bild som visar tendenser till både smuts och dålig skärpa. Extramaterialet lyser dessutom med sin frånvaro och ökar inte direkt imponeringsfaktorn kring DVD-produktionen.