#Drive Rally

Alla spel är inte gjorda för alla. Att sätta sig bakom ratten, greppa tag om kringlan och redan efter några kurvor inse att vägen framåt leder till en oönskad upplevelse är en trist insikt. #DRIVE Rally blev precis ett sådant spel. Trots en stundtals bedårande retroestetik lämnade jag förarsätet med en besk smak i munnen, förföljd av den gnagande känslan av att ha kört exakt samma sträcka om och om igen.

#DRIVE Rally hämtar sin visuella näring från 90-talets glada arkaddagar. Den lågpolygoniga grafiken har onekligen sin charm. Detta medvetna stilval ger spelet en distinkt identitet med doft av Sega Saturn och tidigt Playstation-mys. Kontrollerna är enkla att ta till sig. Det krävs inte många minuter innan bilarna sladdar genom de första gruspartierna.

Tyvärr försvinner nyhetens behag lika snabbt som dammet lägger sig bakom bakspoilern.Trots skiftande miljöteman upplevde jag banorna som märkligt sterila och livlösa. De saknar helt personlighet och de känns väldigt livlösa. De misslyckas med att framkalla känslan av en levande plats. Istället förvandlas miljöerna till tomma kulisser. De flyter snabbt ihop till en enda lång, sömnig transportsträcka.

Spelets största styrka är grafikstilen.

Efter en avklarad etapp infinner sig aldrig den där febriga nyfikenheten över vad som väntar runt nästa hörn. Istället väcks tanken att nästa sträcka förmodligen kommer att kännas precis likadan.

Här blottas spelets absolut största problem. Ju längre jag spelade, desto hårdare slog en märklig Groundhog Day-känsla till mot tinningen. Jag körde. Tog mig i mål. Startade nästa lopp. Körde igen. Miljön på skärmen skiftade, upplevelsen förblev identisk. #DRIVE Rally lyckas aldrig bryta sin egna monotona rytm. Det överraskar aldrig med smarta idéer för att ge en giltig anledning att fortsätta. Det blir mer av samma, i en evig, utmattande loop.

Progressionssystemet gör ingenting för att lätta på tristessen. Att låsa upp nya bilar och avancera genom karriärstegen hjälper föga. Belöningarna känns aldrig tillräckligt betydelsefulla för att motivera ytterligare några timmar av mitt liv bakom den där virtuella ratten.

På väg hem eller till jobbet? Är detta skräck eller racing?

Jag saknade den där pulserande känslan av att varje ny tävling faktiskt tog mig närmare något större, något episkt. Körkänslan lär säkert kunna tilltala den som vill ha ett fjäderlätt arkadrally framför realistiska simulatorer. För mig blev den aldrig engagerande. Bilarna känns alldeles för viktlösa. Kurvtagningen saknar den där kirurgiska precisionen jag ständigt suktar efter. Jag fick aldrig den där djupt tillfredsställande dopaminkicken när en perfekt skandinavisk flick sitter exakt som planerat. Allt känns helt enkelt för platt.

Detta betyder inte att #DRIVE Rally är ett tekniskt haveri. Det flyter på stabilt. Den nostalgiska förpackningen är bitvis läcker. Det märks att utvecklarna har haft en tydlig vision. Tyvärr är denna vision alldeles för smal och saknar det där nödvändiga djupet.

Kartläsaren är lika engagerad som en kommunanställd innan morgonkaffet.

Min egna rallyresa blev plågsamt kortvarig. När varje lopp ganska snabbt börjar kännas som en blek repris av det föregående spelar det absolut ingen roll hur många nya specialsträckor utvecklarna kastar i mitt ansikte. Motivation ersätts av ren och skär rutin. Rutin är det sista jag vill associera med ett racingspel. Detta blev tyvärr en rejäl dikeskörning.