D-Tox

Filmen:
Sylvester Stallone kan vara Hollywoods med överskattade skådespelare. Jag kan erkänna att hans insatser i första Rocky och Copland var sevärda men förutom det har han enbart pinsamma framträdanden i portföljen. En film som han nog gärna önskar ogjord är D-Tox. Den spelades in 1999 men det var inte förrän 2002 den släpptes på bio efter många turer hit och dit. Det var nära att filmen aldrig såg dagens ljus. Universal i USA var så missnöjda med filmen att de sålde rättigheterna till en mindre nogräknad distributör.

FBI-agenten Malloy (Sylvester Stallone) försöker få fast en polismördare men när blivande frun blir mördad faller allt ihop som ett korthus. Han tar den enkla vägen, det vill säga flaskan och blir snart ett klassiskt byfyllo. När enda utvägen ser ut att bli ett skott i munnen dyker gamle polischefen upp med ett förslag. Han har lyckats hitta en avgiftningsklinik långt uppe i de vintriga bergen, långt från barer och fördärv. Något motvilligt beger sig Malloy dit för att bli insnöad och de intagna börjar helt plötsligt dö på det ena olustiga sättet efter det andra. Polismördaren verkar ha fått upp spåret på Malloy igen.

Bakom filmen hittar vi regissören Jim Gillespie vars största framgång är filmen "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" som nådde hyggliga framgångar men är inte på något sätt en bra film. Vad Jim sen gjorde med D-Tox är oförlåtligt. Han måste ha klipp-och-klistrat handlingen rakt av och bytt ut fjortisarna mot alkoholiserade poliser. D-Tox är en exakt kopia från början till slut. Redan första minutrarna spårar det ur. Första polismordet i filmen är som något taget ur en parodi, vansinnigt bisarrt.

Jim Gillespie har inte ens försökt. Make till slapphänt regi har jag inte sett maken till på år och dar. En i grunden spännande handling förtjänar bättre än det här. Jim har slarvat bort precis all potential och kvar är en ytlig krystad soppa. De intagna på avgiftningskliniken är sanslöst stereotypiska karikatyrer. Vi har den tystlåtna, den aggressiva, den finurlige och så vidare. Inte så originellt. Att det tar tid att lista ut vem mördaren är hjälper inte mycket när man inte bryr sig ett dugg om karaktärerna. Inombords jublade jag varje gång någon dog så att filmen skulle ta slut. Sylvester Stallone gör sitt bästa men till ingen nytta. Han ger ingen trovärdighet alls till rollen. Glöm den här filmen.

Bilden:
Inte heller bilden är någon vidare positiv upplevelse. Först och främst störs jag av de tydliga reporna som ingen bemödat sig att ta bort, det är inget större jobb men det bekräftar bara filmbolagets skepsis till den här filmen, slarvigt är bara förnamnet. Skärpan varierar också konstant med hyperskarpa ansiktsnärbilder för att sen övergå till groteskt suddiga scener med VHS-skärpa. Större delen av filmen utspelar sig på Dårhuset uppe bland bergen och där dominerar färgerna grått och nyanser av grått. Det är även mörkt mestadels vilket ställer stora krav på svärtan som tyvärr gör en besviken, det är inte mycket detaljer. D-Tox är som sagt ingen vidare färgsprakande upplevelse, hudtonerna ser konstiga ut och de ser sjuka ut hela bunten.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-ljudspåret uppfyller inte riktigt mina krav. Dynamiken är på tok för platt och när det låter högt är det bara en odetaljerad ljudmassa som kommer ut ur högtalarna. Dialogen är det inget fel på, den är detaljerad och välplacerad. Surroundkanalerna används hyggligt. Det känns verkligen att man är mitt i snöstormen men annars händer det inte mycket i effektkanalerna.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.