D-War

I Korea finns det tydligen en uråldrig legend om en drake som ska återvända från förgångna tider. Inte för att det framgick av filmen direkt men eftersom berättarrösten förtäljde i inledningen det hela så får man väl tro på det. Eller så var jag bara för upptagen med att räkna hur många plagiat från Transformers, Sagan om Ringen, Star Wars och The Host som gick att hitta i en och samma bildruta. Eller så var jag vimmelkantig av fascination över att skådisarna verkar castade från ett forskningscenter där man utför steloperationsexperiment.

Oavsett vilket är sydkoreanska D-War ett sällsamt spektakel som man inte har förmånen att uppleva ofta under sin filmtittarkarriär. Jag har faktiskt inte sett något så rörigt på mycket, mycket länge. Ja, D-War är lite som om att skräpfilmsbolaget Troma fått en obegränsad budget att leka med. Det kan förvisso låta rätt underhållande. Och det är det också. Men det är icke desto mindre skräp.

Som alltid när något är riktigt dåligt så skapas det automatiskt ett kultrykte och det här är inget undantag. Filmens potentiella kultfaktor dock räcker inte för att överskugga faktumet att det här är en kacklande kalkon utan dess like. Den begränsade budgeten och det obefintliga filmiska kunnandet har gjort att man tvingats koka draksoppa på en spik. Resultatet? En röra som man måste vara utomjordiskt genresvältfödd för att vilja sleva i sig.

Man hade kunnat göra det lätt för sig och säga att allt beror på att de flitigt använda effekterna inte håller måttet. Och det gör de förvisso inte. Tänk er att effekterna i D-War är som Edward Scissorhands; skaparna dog precis innan de hann sätta sista biten på plats, den biten som skulle göra att allt skulle se okej ut. Inte blir det bättre av att man på omslaget skrivit "Lika imponerande som Transformers"...