Echo Generation 2

Det finns genom tiderna ett flertal spel som vi kommer ihåg kanske främst för dess säregna design. Där det kanske är skrikiga färger, vacker cel-shading eller retrodoftande pixlar som blir en stark kontrast till alla de titlar som gör sitt yttersta för att visa upp mer tekniskt imponerande och realistiska miljöer. Det är just denna säregna typ av design som jag drar mig till minnes när jag tänker på 2021 års äventyr vid namn Echo Generation. Men det var också ett mysigt rollspel som bjöd på flertalet kvalitéer än enbart det visuella.

Den Spielberg-doftande coming-of-age berättelsen, med inspiration av allt från Goonies, E.T. och Stranger Thing, gav oss ett spännande äventyr och allting ackompanjerades då av den underbara blockiga voxel-designen som det bar som kostym. Det doftade retro, men var även berikat rent tekniskt av alla framsteg som grafik gjort. Den kombinationen är ofta svår att värja sig emot.

Jag ska inte bli alltför långrandig här men jag minns Echo Generation med värme. Så, jag var väldigt glad när en uppföljare till sist landade. Men bara någon timme in förstod jag att detta är ett väldigt annorlunda spel än det som de följer. Jag vet faktiskt inte riktigt hur utvecklarna resonerade här, egentligen. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla isär min besvikelse kring det drastiska bytet av genre och bedöma det för vad det faktiskt är. För även om uppföljaren absolut har en hel del gemensamt med sin föregångare så är det i grunden också då något annat.

Vi bjuds återigen på riktigt tjusig grafik.

Men vi väntar med det och stannar kvar vid en direkt likhet mellan de båda. Kikar man på bilderna blir det ganska uppenbart vad jag syftar på. Det handlar såklart om det visuella som från föregångaren till denna uppföljare följt med likt en röd tråd. Grafiken är bedårande. Pixlarna är lika vackra var man än befinner sig och ger spelet en alldeles speciell stil. Allting blir ögongodis i sin renaste form och det enda jag egentligen hade önskat är lite mer storslagna, samt mer jordnära, miljöer.

För Echo Generation 2 består mycket av sådana där miljöer som jag, egentligen, inte tycker är så intressanta. Det är mycket laboratorium och mörka inomhusmiljöer. Det är vid de, enstaka, tillfällen som man är utomhus och tillfällen då det bjuds på fina panoramavyer som jag verkligen blir hänförd. Det är synd att det är lite instängt och begränsat. Både när det kommer till omfång av miljöer och den punkt som vi härnäst ska hoppa till.

Striderna med kort är roliga. Även om det aldrig blir särskilt utmande.

Här vill jag först och främst vara tydligt med att mina förväntningar kring ett helt annat typ av äventyr då fanns. Men det vore som sagt orättvist att bedöma Echo Generation 2 för vad det inte är. Och vad jag själv då hoppades det skulle vara.

För när jag började se fram emot detta så såg jag ju fram emot en fortsättning. En naturlig uppföljare. Något liknande fast mer utvecklat. Som spelskribent tillhör det ju såklart att ha ganska bra koll på vad som komma skall. Men jag hade, helt ärligt, missat att uppföljaren då inte var ett retrodoftande äventyrsspel i samma anda som den första delen. Vad man istället då gjort är att utveckla detta till en deck-builder. Samt skalat bort mycket av det som gjorde första spelet så speciellt.

Det finns några saker som är viktiga att avhandla här dock. För man utforskar fortfarande ett antal olika miljöer och det finns absolut en övergripande berättelse. Den handlar om fyra olika karaktärers öden som vävs samman mot ett kosmiskt hot. Spelens första fyra kapitel kan också spelas i vilken ordning som helst och man kan även hoppa in och ut mellan dem ifall önskvärt.

Det bjuds på en hel del spektakulära effekter.

Tyvärr saknas någon direkt kontext. Det är svårt att få något grepp eller bry sig om karaktärerna överhuvudtaget. Detta trots en del inledande text och förklaring kring vilka de är. Vi har en man som är på camping med sin familj, en flicka som bryter sig ut från ett laboratorium i spelets kanske största Stranger Things-vibb, en prisjägare och hennes hundliknande kompanjon på en rymdplanet. Och så en Zombie som söker efter sitt barn i ett väldigt ogästvänligt landskap.

Det känns samtidigt lite spännande att spelet är såpass mystiskt som det är. Att det är så märkligt till stor grad. Men när det ändå finns ett försök till fyra olika distinkta berättelser här hade jag nog ändå önskat lite mer än det jag fick. Framförallt när deras inledande kapitel är avhandlade.

Men, en handling till trots så är den största grejen som det handlar om här ändå striderna. För dessa avlöser varandra i ett rasande tempo. Dessa går ut på att man spelar kort där man endast har ett fåtal till en början. Men man samlar under äventyrets gång såklart på sig fler. Karaktärerna går också upp i nivå vilket medför att man kan låsa upp färdigheter som att exempelvis få spela fler kort under varje tur. Sedan är det hela turbaserat där man och fienden kör varannan omgång.

Noterbart är att inte fienderna spelar några kort utan bara gör attacker som man kan ta lite mindre skada från via en knapptryckning i rätt tid. När det är ens tur så spelar man då sina kort för att åstadkomma skada och besegra spelets allsköns monster.

Vissa karaktärer får minst sagt en annorlunda side-kick med sig.

Det är inget särskilt djupt system som vi bjuds på. Visst finns möjlighet att skräddarsy sin lek för bästa effekt. Försöka se till så att man maximerar skadan med olika typer av saker som burn, poison och allt det klassiska. Samt att såklart lägga med några kort som ger en liv eller skyddar en mot monsterattacker. I helhet skulle jag dock säga att det är en slags simpel version av en deck-builder som erbjuds. Det gör det dock inte tråkigt - för tillsammans med den fantastiska visuella designen så är det ändå dessa strider som är spelets bästa del. Tycker man om turbaserade strider med kortspelande så är det ändå i grunden skoj.

Det finns dock några problem. Förutom att det hela är lite väl sparsmakat när det kommer till olika typer av kort och dess effekter - så finns det ett fåtal tillfällen då framförallt ens nivå ligger till hinder för att besegra en fiende som helt enkelt tål väldigt mycket.

Ibland kan det handla om något så enkelt som att bara se över sin lek och göra den betydligt mer effektiv. Men ibland behöver man helt enkelt gå upp någon eller ett par nivåer för att ha en chans att vinna. Här får man då ofta springa en längre sträcka, tillbaka, till ett område där fiender finns så man kan få lite mer erfarenhetspoäng. På en av spelets större områden fanns det dessutom bara ett enda ställe att göra detta på - och den backtracking som ibland behöver göras sker också när man exempelvis kommer på att man vill utforska ett område lite närmare. Det är inga gigantiska miljöer, långt ifrån, men det blir ändå jobbigt att behöva springa fram och tillbaka bland massa skärmar. En karta för att resa runt hade gjort det hela smidigare, helt enkelt.

Spelets mysterium hade kunnat vara betydligt mer spännande med en djupare handling.

Echo Generation 2 var i slutändan som ni förhoppningsvis förstått inte alls vad jag förväntade mig. Men när eftertexterna rullade så försökte jag främst tänka på vad spelet gav mig som den typ av upplevelse som det då är. Min besvikelse att inte få en regelrätt uppföljare som bjuder på ett ännu mer storslaget äventyr än föregångaren är givetvis en sak. Men nu är det ju som det är och utvecklarna har valt en annan väg.

Det är dock väldigt svårt att skaka av sig den känslan. Men om detta hade varit helt fenomenal deck-builder så hade det heller inte gjort lika mycket att det blev något annorlunda. Då hade det ju ändå varit ett väldigt bra spel. Tyvärr känns detta dock ganska halvhjärtat till stora delar. Det är strider som snabbt blir repetitiva och som saknar djup. Hela händelseförloppet kring berättelse känns rätt snurrigt och framförallt inte särskilt intressant. Så, även om jag helt går på det faktum vad detta är för typ av spel - så saknar det helt enkelt tillräckligt med finess och djup för att nå någon högre höjd. Att det dessutom är extremt lätt blir också en nackdel för så fort man optimerat sina kort eller gått upp den där nivån som behövs så besegrar man fienderna hur enkelt som helst. Det har helt enkelt inte de styrkor som denna typ av spel behöver i form av utmaning eller komplexitet.

Här finns lite ljusglimtar - absolut. Det visuella är solklart en av dessa. Jag älskar också i grunden den typ av strider som spelet innehåller då jag helt enkelt tycker det är roligt att slåss med hjälp av kort. Men även om dessa två faktorer skiner så kommer tyvärr Echo Generation 2 eka som en av de större besvikelserna från detta året för mig.