Eddington

I den lilla Texas-staden Eddington pågår ett politiskt dödläge mellan den småinkompetente sheriffen (Joaquin Phoenix) och den kaxiga nya borgmästaren (Pedro Pascal). Sheriffen känner sig kvävd av både Corona-restriktioner och borgmästarens översittarattityd; hans tron som Eddingtons beskyddare är uppenbarligen hotat och utnämner sig själv som kandidat inför nästa borgmästarval. Men eftersom detta är en Ari Aster-film går saker och ting såklart inte som det är tänkt och vad som börjar som en mindre rivalitet förvandlas snart till en helvetisk spiral av förödande konsekvenser...

Efter den emotionellt dränerande lobotomi som var Beau Is Afraid känns Ari Asters nya film lite som ursäkt för alla som skrämdes bort av kontroversiella Beau, en försäkran om att detta inte kommer att gå helt överstyr. Bara lite! Men för att vara en film som sätter fötterna på jorden känns det ändå som en Aster-film när det kommer till den kallsvett och nervositet som filmen framkallar. Allt från de olycksbådande långsamma panoreringarna till den ångestfyllda tystnaden finns där, bara täckt i sjukhusmasker och ökensand. Atmosfären är tätt av ångest och desperation och håller tittaren ständigt på tårna, i väntan på att något mycket värre väntar runt hörnet. Man blir ängslig av att bara se den mumlande, hemlösa mannen som lunkar omkring i bakgrunden under majoriteten av filmen.

Kukmätartävlingen mellan Phoenix och Pascals karaktärer är engagerande...

På många sätt känns ju Asters moderna västernthriller daterad på grund av pandemin och allt det som innebär, men på många andra sätt är den också mer aktuell än någonsin och fungerar som en slags tidskapsel för att fånga ögonblicket som USA bröt ihop. Vi känner fortfarande av den splittrade politiken, konspirationsteoriernas dominans och den instängda bubbla som sociala medier har skapat sedan pandemin, och bristen på kommunikation och empati blir ett centralt tema i Eddington. Den där maniska självövertygelsen och det menlösa kulturkriget som spred sig som en löpeld letar sig även in till karaktärerna, som bland annat leder till några riktigt roliga scener som involverar uttråkade woke-ungdomar och flera interaktioner där Phoenix får briljera som den patetiske småstadssheriffen.

Eddington känns lite väl lång för sitt eget bästa, där Aster bara sprutar på med mardrömsbränslet mot den sista utdragna akten - även det bjuder på en riktigt vild västernjakt. Det är ganska milt för att vara en Ari Aster-film, men det gör inte filmen mindre stämningsfull för det. Eddington är en mycket välsmord tragedi som dryper av satir och mörker i så gott som varje aspekt, som lyfts ytterligare av Phoenix alltid lika fenomenala insats och Asters ljuvliga cynism är grädden på moset i en redan tät neo-västern. Eddington får svensk premiär den åttonde augusti.