Elder Scrolls IV: Oblivion

Det hänger ett par rasslande bojor och dinglar i min kalla, fuktiga fängelsecell. Genom gallret tilltalas jag av en annan mörkalv, som erbjuder sig att ta väl hand om min fru medan jag ruttnar bort som livstidsdömd fånge i den kejserliga huvudstadens fängelsehålor. Då hörs några andra röster som närmar sig. En grupp vakter eskorterar kejsaren Uriel Septim som precis förstått att alla hans söner gått en våldsam död till mötes. Vakterna för kejsaren till min cell och undrar jag gör där. Min cell döljer nämligen en lönndörr som leder ner mot stadens kloaksystem, den väg som kejsaren ska fly sina angripare. Jag tillåts följa efter ut i friheten mest för att vakterna inte har något annat val och kejsaren säger sig ha sett mig i sina drömmar. Jag har en viktigare roll att spela i det här äventyret. Möjligheterna att utforma och skapa en alldeles unik karaktär i Oblivion är enorma. Du kan i stort sett påverka och justera samtliga kroppsliga attribut och färglägga dem som du vill.

Jag skapar en mörkalv som heter Benke_Bus och har skimrande blek ljusgrön hud och eldigt brandgult hår som stiger likt eldslågor ett par decimeter ovanför skalpen. Att skapa sin karaktärs utseende är egentligen bara det första steget av att forma sin karaktär och Bethesda har på ett väldigt smart sätt vävt in de val som du ska göra i spelets första träningsnivå så att du får känna på valmöjligheterna innan du måste bestämma dig definitivt och leva med dem i resten av äventyret.

Efter en flykt genom slottets nedre regioner där kejsaren och vakter gång på gång angrips av rödklädda lönnmördare möter Uriel Septim slutligen sitt öde. Men innan sin död anförtror han dig ett uppdrag. Han har sett dig i sina drömmar och litar på att du ska föra en amulett till en man som heter Jauffre i Weynon Prior och fina kejsarens undangömde siste son. Bara han kan stängarna portarna till Oblivion.

Jag vandrar den sista biten genom kloakerna ut ur den kejserliga huvudstaden. På vägen faller några råttor och troll offer för min klinga. Just stridssystemet är något som i mina ögon varit en svaghet i Elder Scrolls-spelen, men till Oblivion har systemets gjorts mer dynamiskt och konsolanpassat. Det innebär att det blivit lättare att använda magi och att det även går att blocka fiendeattacker. Närstrider handlar numera mycket om att blockera en attack och kontra in sina egna attacker. Frustrationsnivån under min första timme i Morrowind var extremt hög, medan Oblivion är användarvänligt och smidigt att ta till sig omedelbart.

Det kan inte bli mer symboliskt än att vandra de sista hundra meterna genom den mörka kloaken och se ljuset i tunnelns ände. När man kliver ut målas en fantastiskt vacker naturscen upp framför ögonen och de första förundrade stegen när man tittar sig omkring och ser skogsbeklädda slutningar med små stenruiner omsluta en liten sjö.

Det är få spelvärldar som är designade med sådan omsorg och känsla för detaljer som Bethesdas Elder Scrolls-spel. Ett nästan oändligt antal arbetstimmar som ägnas åt att skriva in bakgrundshistorier, karaktärer och sidohandlingar. Den här gången känns det också som samma omsorg lagts på att placera ut varje sten, stubbe, kulle, stig, blomma och ormbunke för att skapa bästa möjliga inlevelse. Det är givetvis inte helt sant, eftersom Bethesda byggt ett verktyg som automatiserat det arbetet, men låt oss bara konstatera att resultatet är bländande.

Jag tar några kliv ut på en brygga att tar ett dop i sjön, dödar en fisk och börjar min färd mot Weynon Prior där kejsarens förtrogne man Jauffre befinner sig. En nyhet i Oblivion är att du redan från början via kartan kan färdas till större kända städer i provinsen Cyrodiil. Weynon Prior ligger en bit väster om den kejserliga huvudstaden, som ligger precis i mitten av kartan. Den kejserliga huvudstaden med sin mäktiga stadsmur, tinnar och torn är en mäktig syn utifrån och tar mig vidare till en bro som sträcker sig över en flod väster om staden. På den andra sidan av den vackra stenbron ligger den lilla byn Weye som dyker upp på min karta, för när du upptäckt något på kartan kan du genom ett klick färdas dit precis som det fungerar med de större städerna. Jag vandrar genom skogen västerut och stöter på vargar, bevingade impar och en annan skuttande hjort. Det har hunnit bli natt när jag når Weynon Prior, den mörk blå himlen är klädd med mängder av stjärnor. Det är faktiskt så att Bethesda placerat ut de stjärntecken man väljer mellan i början av spelet på himlen så att du kan hitta din stjärnbild.

Jauffre är en munk och när jag träffar honom har han redan hört talas om kejsarens bortgång och efter att jag visat amuletten låter han sig övertygas att jag inte är skyldig till kejsarens frånfälle. Jauffre förstår inte riktigt kejsarens oro för Oblivion, magiska barriärer har ju skyddat riket i tusen år från helvetets käftar. Jauffre berättar att han som ung medlem av kejsarens livvakt fick i uppdrag att gömma en av kejsarens söner så att denne kunde växa upp i hemlighet. Jag får veta att Martin, som sonen heter, är en präst i en stad som heter Kvatch i den södra delen av Cyrodiil. Av munkarna får jag massor av ny utrustning och det blir dags att ge sig av. På vägen söderut stöter jag på några av spelets utplacerade grottor. Skogarna är fulla platser och det känns som jag snubblar över statyer, ruiner och grottor mest hela tiden. Här finns skelett och vampyrer som står in min väg, men jag bestämmer mig att med kartans hjälp färdas direkt till Kvatch.

Flyktingar har samlats i ett läger nedanför Kvatch. De talar om hur daedran, Oblivions arméer kommit ur portaler och jämnat staden med marken. De är de ende som överlevt. Ingen vet var prästen Martin finns utan hänvisar till Savlian Matias en general som håller stånd vid en barrikad utanför staden. Jag tar en häst och rider och längs en slingrande stig och den blodröda himlen som tornar upp vid horisonten är underbart vacker. Det åskar och blixtrar och jag kan nästan känna svaveldoften sticka i näsan.

Av Matias får jag veta att Martin tog en grupp människor och flydde in i katedralen. Bakom barrikaden ser jag en brinnande portal - en öppning till Oblivion och det här är så långt som Bethesda låter mig färdas längs spelets huvudsakliga handling på detta stadium. De vill helt enkelt inte att jag ska se Oblivion, som är nästa anhalt i storyn. Det känns lite frustrerande att veta att jag inte kommer att kunna återuppta äventyret förrän om ett par månader när spelet släpps, men Tamriels centrala provins Cyrodiil har massor att bjuda på även vid sidan av huvudäventyret.

Innan jag och de övriga journalisterna satte oss ner för att spela The Elder Scrolls IV: Oblivion fick vi lite instruktioner av Pete Hines från Bethesda. "Spara ofta för spelet kommer att krascha, kanske redan när du skapar din karaktär, kanske först efter två timmar", säger Hines, som är PR- och marknadsföringsansvarig hos utvecklaren samt inblandad i kvalitetskontrollen. Bethesda är nämligen klara med i stort sett hela innehållet i spelet, även om PC-versionen den här dagen var något äldre än Xbox 360-versionen och inte innehöll alla grafiska effekter, det som nu återstår är ett mödosamt arbete med att slippa bort buggar. Under fyra timmar kraschade spelet 3-4 gånger för mig, mer än acceptabelt, men samtidigt har Bethesda några månader på sig att optimera upplevelsen. Det är dock naivt att tro att spelet kommer att vara helt fritt från kraschbuggar när det släpps, men hoppet är gott för att det kommer att bli bättre än Morrowind i det hänseendet.

Jag har spelat ett par timmar nu och efter mötet med Oblivion-portalen i Kvatch bestämmer jag mig att färdas till några av Cyrodiils andra större städer. Vidare går färden till Cheydinhal som ligger i den östra delen av Cyrodiil, på gränsen mot Morrowind. Det regnar och jag beger mig upp i bergen utanför staden. Den största delen av Cyrodiils yta är täckt av skog, men den varieras på ett vackert och naturligt sätt efter topografin. Regnet växlar över till snö. Jag hittar en relativt svår grotta som bland annat bjuder på en undervattenspassage. Efter besöket i bergen tar jag mig till trollkarlarnas stad Skingrad och det är i en grotta utanför Skingrad som Benkes äventyr tar en oväntat vändning. Jag äntrar en grotta med det olycksbådande namnet Bloodcrust Cavern och inser snabbt att jag hittat ett vampyrtillhåll.

Jag tar mig igenom grottan och ser en lägerplats, mot bättre vetande lägger jag mig och vilar i en timme och givetvis får jag besök under min vila. Nu bär jag på smittan och efter några dygn har jag blivit en fullfjädrad blodsugare. Jag väljer att låta smittan göra sitt jobb och det är intressant att se hur den artificiella intelligensen hanterar en vampyr som smyger omkring på städernas gator nattetid. Just den artificiella intelligensen och hur stadsborna pratar med varandra och lever sina liv är en av de mest imponerande delarna av spelet.

I Skingrad möts jag av en vakt som frågar hur det är fatt för jag ser inte helt kry ut. Bakom stadens katedral ligger en äldre man och sover och han får släppa till lite blod till en hungrig vampyr. Du kan inte angripa och bita folk hur som helst utan det gäller att hitta ett sovande offer. Det går naturligtvis att häva vampyrskapet, men det är så här långt jag når under fyra timmar i Cyrodiil. Fyra timmar som tog mig till en annan värld som var rikare och mer inbjudande än något jag hittills upplevt i spelform. Den vackra stämningsfulla musiken, alla de små välplacerade detaljer, rösterna, människornas beteenden och äventyret väver tillsammans ihop en helhet som överträffar det mesta jag upplevt. The Elder Scrolls IV: Oblivion ser ut att bli spelet som markerar starten på den nya konsolgenerationen på allvar.