Elephant White

Filmen:
Att få något som helst sammanhang på vad som händer under de första 10 minuterna av Elephant White är ungefär som att försöka sig på att förstå meningen med livet eller varför folk anser att surströmming är en delikatess. Det hela börjar med lite övergrepp på kvinnor, bombning (med den fulaste explosionseffekten sedan 70-talet) av moppegangsters följt av en av senare års sämsta jaktscener där Kevin Bacon jagas Djimon Hounsou i en jakt som involverar att stampa turister i magen, hoppa på taxibilar som puttrar på i exakt 15 kilometer i timmen och sedan bli påkörd av en moppe med haltande ben som följd.

Man skrattar så man gråter.

Allt detta kulminerar i det chockerande avslöjandet att Bacons karaktär pratar med en brittisk accent som är så usel att det är omöjligt att avgöra vad han egentligen eftersträvar att låta som - det låter betydligt mer Crocodile Dundee än någonting annat. Man blir hursomhelst alldeles stum när han öppnar truten och det blir knappast bättre när repliken efter avslöjandet om den minst sagt underliga accenten är standardrepliken nummer ett i actionfilmer av den här typen: "If i wanted to kill you, you'd already be dead!". Det är snällt av manusförfattaren Kevin Bernhardt att verkligen skriva oss på näsan med vad det här för typ av film vi tittar på. Men det behövs liksom inte. Skådespelarna, upplägget och det fula fotot som man försöker få att se proffsigare ut genom att lägga på en massa färgfilter gör det hela väldigt tydligt för oss.

Elephant White är en b-film rakt igenom. En b-film som gör misstaget att försöka vara mer än vad den egentligen är. Man väver in en totalt meningslös historia om sexhandel som säkerligen haft som avsikt att visa hur förskräckligt det hela är och ge en dramatisk touch på det hela, men som egentligen bara fungerar som en ursäkt för Hounsou att skjuta ihjäl en massa elakingar som är insyltade i den ljusskygga branschen. Vi förstår att det är tragiskt med människor som försörjer sig genom att utnyttja andra människor på det sättet, men det blir bara larvigt när en film som i nästan varje scen innehåller någon som antingen blir ihjälskjuten, sprängd eller tokspöad försöker ta ställning till ett sådant seriöst världsproblem. Det är lite som när Steven Seagal pratade om oljebranschens inverkan på naturen i slutet av På farlig mark. Starkt ämne, men fel forum.

Lyckligtvis ägnas inte all tid åt detta problem, utan mycket av tiden i Elephant White ägnas åt gammalt hederligt övervåld med intensiva eldstrider och ett par slagsmål som regissören Prachya Pinkaew regisserar med säker hand, vilket givetvis kan förklaras med att han tidigare i karriären bland annat stått bakom de rumpsmiskande Tony Jaa-rullarna The Protector och Ong-Bak. Fightingen i Elephant White når visserligen inte upp till den nivån, men det är tillräckligt våldsamt och svettigt för att man som actionälskare ska kunna njuta lite smått i TV-soffan.

Elephant White är varken bättre eller sämre än majoriteten av actionfilmer som släpps direkt på Blu-ray och DVD. Det är en typisk dussinfilm med dassiga skådespelare, fladdrigt manusarbete och ett riktigt fult lågbudgetdoftande foto som räddas av att actionscenerna (med undantag för den inledande explosionen som är så bedrövlig att man aldrig kommer glömma den) är tillräckligt underhållande för att hålla intresset uppe i dryga 90 minuter.

Bilden:
Förvånansvärt bra, måste jag säga. Transfern i Elephant White känns visserligen sådär glansig och platt som många direkt-till-video-filmade-på-digitalt-vis brukar vara i en del scener, men skärpan i sig är alldeles förträfflig med urläcker detaljrikedom och med en svärta som hela tiden håller sig på riktigt mastiga mörkernivåer. Färgerna är välbalanserade och brus förekommer i ytterst små mängder.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.33:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett Dolby TrueHD 5.1-spår som överlag levererar en kraftfull ljudmix med fina riktningsdetaljer och bra bastryck framförallt i det många skottlossningarna, men problem uppstår när man i vissa scener mixat dialogerna och bakgrundsljuden/musiken på ungefär samma ljudnivå, vilket innebär att det blir väldigt svårt att urskilja vad karaktärerna egentligen säger. Slarvigt, men överlag ett hyfsat bra ljudspår.

Extramaterialet:
Ingenting.