Endwar

Ronald Reagan och hans kompisar fantiserade under 80-talet ihop ett system av satelliter som skulle skjutas upp i rymden och därifrån beskjuta eventuella missiler med kärnvapen ombord. Detta omfattande rymdprogram kom att få namnet Star Wars efter George "Skägget" Lucas högt uppskattade rymdsaga om killarna med ljussvärden. Projektet skrotades dock på grund av alldeles för livlig fantasi.

I dagens läge med missilskölden som konstrueras runt om i världen har idén återigen dragits upp, men denna gång med lite mer förankring i verkligheten. I grund och botten är det detta som {Endwar} bygger på. Anti-missil-systemet SLAM har installerats i omloppsbana kring jorden och nu har vi våra kära satelliter där uppe som kan spruta runt anti-missil-åtgärder bäst de vill. Det utlovas en ny era av fred och ett stopp på hotet om kärnvapenattacker.

I dessa tider med sinande naturtillgångar finns det de som vinner på sin position på marknaden. Ryssland som sitter på de största tillgångarna kan diktera saker och ting lite som de vill. När alla äter ur deras hand och betalar vilka priser som helst för råolja och naturgas, kan Ryssland spendera miljarder för att rusta upp sin armé i ett förebyggande syfte. Slitningarna blir snart stora och vips finner vi oss inför upptakten till ett tredje världskrig.

{Endwar} bygger i mångt och mycket på nyheterna vi lever med varje dag. I en värld som ständigt lever i skuggan av potentiella terrordåd och atombombsattacker från okänt håll är hotet och ovissheten det som gör människor rädda i vardagen. I {Endwar} finner vi mer eller mindre alla inslag från en nyhetssändning, presenterade som bakgrund för en global konflikt. Energikrisen dras till sin spets och de som behöver mer riktar sina blickar mot de som har mest.

{Endwar} är något så ovanligt som ett realtidsstrategispel som är utvecklat direkt för konsol. Genren har inte direkts frodats på de stationära maskinerna som har varit kopplade till TV-apparater i vardagsrum världen över. Ett av de största hindren för realtidsstrategi med handkontroll är just faktiskt handkontrollen. Den är inte snabb eller smidig nog att fatta snabba beslut med, inte när man har en hel karta med fiender framför sig. Detta har Ubisoft sett till att ändra på och istället för att man ska trycka runt med handkontrollen använder man sig av sin röst för att styra spelet.

Med ett headset på skallen och med truten välsmord är man redo att agera befäl. En kortare röstkommando-träning och ett par enkla uppdrag som lär spelaren grunderna, är det dags att kasta sig in i striden på allvar. Väl ute på fält kan man alltså använda sin röst till nästan allt som går att göra. Kalla in förstärkning, kalla in flygräder, taktiska sprängningar, artillerield, soldatanfall, stridvagnsmangel, dra upp den taktiska kartan, flytta kameran mellan enheter, dela ut attackorder, begära reträtt och mycket, mycket mer. I stort sett allt utom kamerarotering går att styra med sin röst.

Ubisoft gjorde ju ett bra jobb redan för en handfull år sedan med {Rainbow Six 3} och röststyrningen av sina kollegor där, nu gör de det ännu bättre. Man känner under uppdragens gång att om man bara har god koll på vad som händer i striden och håller huvudet kallt, är rösten otroligt mycket bättre än handkontrollen för att styra spelet. För där röststyrningen är ljuvlig och utmärkt, är ett rent handkontroll-kontrollerande otroligt segt, jobbigt, bökigt och rörigt. Personligen finner jag snudd på noll intresse att använda handkontrollen, förutom att flytta mig mellan olika enheter och röra mig på den taktiska kartan.

När man påbörjar sin karriär som befälhavare får man tillgång till en övningssession där man får lära sig hur det fungerar. Om man vill att en specifik enhet ska anfalla en specifik fiende hojtar man helt sonika till, Unit one, attack hostile two. Vill man att ett annat enhetsnummer ska anfalla en annan fiende är det bara att man byter ut siffrorna. Skulle man sluddra får man höra detta och man får försöka igen, men genrellt sett är röstkommandot ytterst välgjort och i 99 fall av 100 är det man själv som är otydlig.

Något jag inte gillar i {Endwar} är det faktum att kameran är såpass begränsad till enheterna. Det går inte att bryta loss kameran och flyta fritt över fältet, istället kan man ställa in avstånd och zoomförmåga på kameran, men fortfarande relativt till enheten man har valt för ögonblicket. Detta gör att man ibland får en otroligt dålig översikt på vad som händer. Jag kan tänka mig att det är tänkt som en fog och war-effekt, att man inte ska ha koll på vad som händer på andra sidan banan, men det frustrerar mig enormt.

Dessutom är det svårt att på avstånd få syn på fiendeenheter som rör sig mot en, fiender som befinner sig inom synhåll. Dock kan man med ett knapptryck ta sig in på den taktiska kartan, eller Sitrep som det så fint heter. Sitrep är ett militäruttryck som står för situations-rapport, fast på engelska då. Sitrep-kartan är en enklare variant än spelmiljön utan texturer och detaljer där man dock har översikt över hur banan ser ut och var det finns byggnader, broar och man ser sina egna enheter och fienden endast som ikoner på kartan. Här har man dock storre frihet att hålla koll på slagfältet från ovan och med en bättre möjlighet att hålla koll på fiendeenheternas fuffens.

Spelet i sig är ganska likt resten av genren, men på något vis lyckas Ubisoft inte få till den där speciella gnistan som får {Endwar} att stå ut. På skärmen får man se de enheter man har i striden för ögonblicket. Varje enhet tilldelas en siffra som används för att ge enheten order. Tekniskt sett skulle jag kunna likna det vid det enormt trevliga {World in Conflict} om man ser till hur enheterna radas upp i botten av skärmen. Dock är ikonerna stora och klumpiga och känns allt som oftast som att de tar för stor plats.

Bland enheterna finns två typer av infanteri, stridsvagnar, trupptransport, helikoptrar, artilleri och annat trevligt. Uppdragen baseras på att antingen ska allt på banan dö en brutal död, eller så ska du ta kontroll över ett visst antal positioner på banan. Alternativt ska du förstöra något eller förhindra att fienden gör det samma. När man åstakommer något får man Command Points och dessa kan man spendera på olika resurser. Till exempel kan man kalla in förstärkningar om den möjligheten finns tillgänglig.

Infanteri kan uppgradera Uplink-byggnader till support-byggnader som bidrar med olika typer av taktiska hjälpmedel som flygbombningar till exempel. Precis som förstärkningar kostar dessa Command Points så det gäller att hushålla med sina poäng under uppdragets gång. Skulle en enhet sättas ur spel under ett uppdrag kommer en räddningshelikopter in för att undsätta enheten i fråga, och innan de är räddade kan enheten inte ersättas med en ny.

Problemet är dock att spelbarheten sällan når några högre nivåer när man spelar kampanjen. Även om det inte saknas uppdrag, känns de mer eller mindre aldrig underhållande. Motståndar-intelligensen känns sällan speciellt intelligent och tack vare det tråkiga upplägget känner jag aldrig någon jätteentusiasm när jag spelar {Endwar}. Dynamik är en viktig del av strategispelen, men jag känner ofta att {Endwar} känns enahanda och lite lätt trögt, om man ska kolla till resten av genren.

Ett annat problem med {Endwar} är att man aldrig får känslan av att man åstadkommer något. Handlingen förs fram med generalers monologer, världsledares möten och massor av tunt och trist snack mellan uppdragen. Handlingen i {Endwar} levereras aldrig med någon riktig tyngd och det känns som att hela kampanjen mest är ett ihophafsat tillägg till onlinedelen. Hela Tom Clancy-förpackningen med katastrof, strid på kniven och globala kriser och enorma hot om massförintelse känns tyvärr otroligt uttjatat och trots att flera välbekanta Tom Clancy-profiler gör gästspel, känns det aldrig intressant. Någonsin.

En ytterst viktig aspekt av strategispel är självklart spelbalansen. Precsis som vanligt måste man använda sina enheter med sten-sax-papper-konceptet i huvudet. En stridsvagn är effektiv mot trupptransport, men sårbar mot helikoptrar och så vidare. Men när Ubisoft beslutar sig för att straffa spelaren som är på väg att vinna, då känner jag att all balans kastas ut genom fönstret. I vissa spelsätt kan det förlorande laget få tillgång till massförstörelsevapen när saker och ting börjar gå snett.

Detta innebär till exempel en taktisk sprängning av en fiendebyggnad och helt plötsligt är en annalkande seger förbytt i oviss, fortsatt strid på kniven. Det må finnas de som anser att ett sådant här tillägg till spelbarheten är annorlunda och intressant, något jag inte alls kan förstå. Strategi handlar om att se till att man skaffar sig ett militärt övertag på ett eller annat sätt. Om man då med ett simpelt hjälpsystem raderar hela grunden för genren, då förstår jag inte vad Ubisoft sysslar med.

Onlinedelen heter {Theatre of War} och det är detta som {Endwar} faktiskt är skapat för enligt Ubisoft själva. Precis som i solokampanjen väljer man sin sida av de tre tillgängliga, USA, Europa eller Ryssland, man väljer sin bataljon och ger sig ut i krig. Man kämpar för att försvara sina egna positioner och för att ta andras. Varje dag räknas hela världskartan om och helt plötsligt ser man en helt ny karta med nya möjligheter eller hinder.

Låt oss säga att de som spelar som de kollektiva europeiska styrkorna satsar på storoffensiv mot Ryssland. Om de skulle vinna en hel massa onlinematcher mot spelare som spelar som Ryssland under en dag, kommer Europa att ha tillgång till nya territorier dagen efter. Det blir som ett stort Risk-spel där antalet vunna matcher för ett territorium dikterar hur det ser ut dagen efter. Även online kvarstår det faktum att det är lite mossiga spelsätt, men mot mänskligt motstånd har man i alla chansen att få lite riktiga matcher mot levande motstånd, som är bra mycket roligare än den tråkiga datorfienden.

Grundiden till {Endwar} är bra, men utförandet lämnar mycket att önska. Den tråkiga och stela handlingen, inlindad i standardmässig Tom Clancy bidrar till att solokampanjen mest känns som en serie skriptade uppdrag som kastats in för att ge spelet lite mer volym. Den som vill spela spelet själv hemma i soffan kommer säkerligen att bli gruvligt besviken och det finns bra mycket bättre spel i genren för en billigare peng.

Jag drar till med en gissning och säger att det kommer att finnas horder av hungriga gamers online som kommer att kämpa mot varandra i kampen om världsherravälde. Online är {Endwar} ett fullt godkänt spel, även om det har en hel del brister, offline är det mest misslyckat och dåligt.