Evil Dead Regeneration

Evil Dead-filmerna är något av det absolut roligaste som existerar inom filmmediet. Sam Raimi och Bruce Campbell har tillsammans lyckats skapa en filmserie som är helt vansinnigt vidrig och våldsfrossande, samtidigt som det är en hysterisk skrattfest. Det må visserligen ha varit ett antal år sedan jag såg trilogin senast, men mitt absoluta favoritavsnitt är när Bruce i film nummer två kapar sin hand med en motorsåg. När handen sedan rusar in i ett hål i väggen försöker Bruce skjuta ihjäl den med en välplacerad hagelsvärm, varpå Bruce dränks i ett blodanfall från väggen.

Vidrigt, smaklöst, billigt, och hysteriskt roligt hela vägen. Allt det där som är bra och speciellt med Evil Dead-filmerna har alltid lyckats utebli varje gång någon har bestämt sig för att göra spel runt de bloda äventyren ute i stugan i skogen. När så THQs senaste försök, Evil Dead Regeneration landade på mitt skrivbord var jag minst sagt skeptisk till att ens försöka spela det utan att börja kika på den lägre delen av betygsskalan.

Ash sitter nu på sinnessjukhus tack vare sina berättelser om döda varelser som kravlar ur marken och börjar slå ihjäl de levande, händer som får eget liv, och en och annan historia om en motorsåg. På sjukhuset härskar en fantastiskt ond och illvillig person vid namn Reinhard. Han är sjukhuschef och självklart sådär överdrivet ond och jättetysk som bara onda jättetyskar kan vara. Brytningen är tjock och allt han säger låter alltid komiskt överdrivet. Den gode doktorn kan dock inte hålla fingrarna i styr utan öppnar upp en portal till det där otrevliga stället där alla odöda kom ifrån, och så brakar allt loss igen. Ash ser ett gyllene tillfälle att ta sig flykt, men självklart dyker en liten detalj upp som hindrar hans frihet. Han måste få tag på den galne professorn, de dödas bok Necronomicon och se till att allt som inte hör hemma i denna dimensionen, förpassas härifrån.

Normalt sett är ju Ash den som lirar solo, men denna gång får han finna sig i att få en lagkamrat som hjälper honom. Detta är inte vilken kompis som helst, utan det som Ash hatar allra mest, en odöd dvärg med mafia-accent. Sam som dvärgen heter har en speciell förmåga som gör att han inte dör när han borde dö, han är helt enkelt odödlig. Det spelar ingen roll vad som händer med honom, om man mosas, brinner upp, trampas, elektrifieras, tärnas, kapas eller förvandlas till damm, han kommer tillbaka. Detta gör att Ash, som trots att han behöver Sam, hatar den lille gynnaren för att han är odöd och stor i käften, kan använda Sam som verktyg för att ta sig vidare. Ash kan med lätthet sparka Sam mot en fiende, och Sam kan därmed antingen sakta ner de odöda, eller i vissa fall till och med döda dem själv. Under spelets gång används Sam flitigt som slagpåse, och misshandeln resulterar alltid i fniss från min sida, mycket tack vare de humoristiska konversationerna som uppstår mellan Sam och Ash.

För en gångs skull har någon faktiskt lyckats fånga vad det är som är så roligt med Evil Dead-filmerna i ett spel. Konversationerna är alltid humoristiskt dråpliga och rösterna görs faktiskt ganska bra, självklart är det Bruce själv som gör rösten till Ash, och han är i samma högform nu som då när man sprider sina hopplöst usla, men samtidigt underhållande one-liners. Problemet är väl att resten av spelet inte riktigt håller upp i samma klass som resten. Banorna är ofta både överdrivet tråkiga och linjära, samtidigt som fienderna inte alltid är så roliga att slåss mot. Ash för sig med en arsenal bestående av sin trogna motorsåg och ett avståndsvapen, ett uppsättning som varieras något under spelets gång.

Trots ett upplägg som ofta känns stelt och oinspirerat, finns det ändå något speciellt som gör att jag återvänder. Humorn och stämningen mellan Ash och Sam är obetalbar, och det gör att jag kan glömma att kontrollen är lite stel och att banorna inte är speciellt bra. Evil Dead Regeneration är dock ett helt ok actionspel, och älskar man filmerna kommer man nog att gilla denna outsider till titel. Grafiken är väl rent generellt inget att skryta över, men i mellansekvenserna ser det riktigt skapligt ut med snygg modellering och välgjorda animationer. Förhållandet mellan Sam och Ash är härligt att beskåda, och får mig att tänka på Whiplash där en ekorre fick använda en kanin som strykpåse i olida dödliga situationer, till spelarens stora underhållning. Det är kanske värt att pröva innan man tömmer spargrisen, men detta är ljusår bättre än alla andra Evil Dead-spel tidigare tillsammans. Dock har ju det förflutna betstått av uteslutande dålig smuts. Älskar man humorstympning är detta ett spel att kika närmare på.