Fighting Force Collection

I den till synes ändlösa karusellen av halvkända 90-talsspel som tack vare billiga och lättåtkomliga licenser kan dammas av och återlanseras till nya format så har turen nu kommit till Fighting Force. Eller snarare Fighting Force-serien, eftersom paketet inte nöjer sig med ett spel utan bjuder på både ettan och uppföljaren - ett beslut som, med facit i hand, känns mer som plikt än passion, och där två spel snarare avslöjar seriens begränsningar än dess styrkor.

Fighting Force lanserades till Playstation 1997 och följde tidens mall genom att även dyka upp till Nintendo 64 drygt två år senare. Trots det är det just Playstation-originalet och dess uppföljare som nu samlas i Fighting Force Collection. Spelet utvecklades av Core Design, som året innan hade slagit igenom stort med första Tomb Raider, och förväntningarna i dåtidens speltidningar var därefter - skyhöga. Jag minns själv hur jag som elvaåring stod i Ängelholms enda spelbutik, med näsan mot hyllan och huvudet fullt av drömmar om rått våld och kompromisslös action.

Vad varken jag eller dåtidens press visste var att Fighting Force egentligen började sitt liv som ett försök att skapa Streets of Rage 4, ett projekt som snabbt stoppades av Sega. Ironiskt nog fick världen vänta 23 år på ett riktigt Streets of Rage 4 - och jag, tack vare förnuftiga föräldrar och en tajt hushållsbudget, hela 29 år på att faktiskt spela Fighting Force.

Som tur är är Fighting Force exakt så svettigt kul som jag mindes och hoppades. En ond skurk siktar på världens undergång, och det enda som står i vägen är fyra klyschiga men charmiga karaktärer: två allroundfighters, en långsam köttmur och - hör och häpna - en snabb men skör tjej. Välj din favorit, dra in en kompis och maxa co-op-kaoset. Slå, sparka och banka dig fram mot slutbossen. Är du skicklig klarar du det, är du usel får du börja om. Brutalt rättvist. Och precis så enkelt som det ska vara.

Fighting Force dök upp i en fascinerande brytpunkt i spelhistorien, där raka 16-bitarsidéer kunde klivas över till polygoner och CD-ljud utan att tyngas av överambition. Ibland gick det åt skogen - hej Lemmings 3D - men ibland, som här, föll bitarna på plats. Historiker kan med rätta påpeka att Fighting Force i praktiken är ett Die Hard Arcade från 1996 i civila kläder (och ja, kanske därför vi aldrig fick något Streets of Rage 4 då), men spelkänslan sitter där den ska. Kontrollerna är följsamma trots någon udda knappkombination och kameran gör sitt jobb fullt godkänt sett till sin tid.

Om Fighting Force var ett enkelt men ärligt hantverk är uppföljaren raka motsatsen. Fighting Force 2 släpptes sent 1999 till Playstation och Dreamcast, men i den här samlingen är det - igen - Playstation-versionen som gäller. Under utvecklingen sneglade Core Design först mot den då enormt trendiga stealthvågen. Metal Gear Solid och Syphon Filter fick det klassiska beat 'em up-upplägget att kännas dammigt och passé. Problemet var bara att Core Design varken var Konami eller Hideo Kojima. Någonstans längs vägen mindes de dock att de faktiskt var skaparna av Tomb Raider - och styrde därefter rakt in i diket.

Resultatet? Istället för slagsmål fick vi plattformshoppande. Istället för fyra karaktärer fick vi en. Istället för multiplayer blev det strikt singleplayer. Och istället för en fungerande kamera fick vi något som konsekvent placerar sig exakt där den inte borde vara. I stora, tomma rum med sporadiska fiender ska den ensamma protagonisten hoppa mellan plattformar som kameran gärna väljer att dölja helt. För att vara helt transparent gav jag upp på spelet efter tre timmar när kameran låste sig bakom en låda, min karaktär ramlade ner för en plattform och oceremoniellt blev sprängd till bitar av en fiende. Åtminstone är det vad jag tror hände. Kameran var fortfarande fast i lådan. Hur samma företag som samma år släppte Tomb Raider: The Last Revelation kunde släppa ifrån sig Fighting Force 2 är ett mysterium.

Är Fighting Force Collection värd din tid? Absolut - bjud in en kompis och nöt igenom första spelet. Samlingen gör det också en aning enklare att uppskatta de två liren genom att paketera dem med moderna bekvämligheter - bland annat uppskalning, CRT-filter, bonusmaterial, remote play och inte minst rewind. Sen kvarstår faktum också att spelglädjen fortfarande är intakt, det första Fighting Force är fortfarande genuint kul, men du gör samtidigt också bäst i att låtsas som att uppföljaren inte existerar.