Final Fantasy X

Den allra populäraste sporten heter här Blitzball, en slags blandning mellan handboll och vattenpolo (!), och hemmalaget ska just till att spela en stor match inför fullsatta läktare. Det är här spelets huvudperson, Tidus, kommer in i bilden. Tidus äger det obligatoriskt blonda och spretiga håret, en dyster och komplicerad barndom och är självklart helt befriad från skäggväxt. Det är alltså? precis som det ska vara. Knappt hinner matchen ta sin början förrän en mystisk kraft, i form av en gigantisk våg, överfaller staden. Människor flyr för sina liv och byggnader faller som korthus. Efter att Tidus lyckats undkomma den raserade arenan träffar han Auron, en gammal vän till familjen. Auron förklarar att kraften kallas Sin och hjälper Tidus att värja sig mot de monster Sin skapar. Bara minuter senare har Tidus slungats in i vad som senare visar sig vara tusen år in i framtiden. Det är här äventyret börjar på allvar.

Det dröjer inte lång stund förrän man inser att Final Fantasy X är bland det snyggaste som gjorts hittills. Det som imponerar mest är, de förrenderade sekvenserna till trots, realtidsgrafiken. När jag först fick reda på att man skulle gå ifrån fasta bakgrunder till förmån för ren 3D-grafik var jag skeptisk. I ett spel som detta kändes det steget inte helt självklart och iochmed att Final Fantasy alltid byggt på ett fast stridssystem och varit beroende av att ge platser en viss stämning kändes det som om alla polygoner skulle kunna göra att den nya världen kändes opersonlig och tråkig. Jag hade fel.

Precis som förr finns här detaljer så det räcker och blir över och den nya tekniken gör att de välgjorda filmsekvenserna känns mer passande än någonsin. Faktum är att man ibland har svårt att se skillnad mellan förrenderat och realtid. Detta beror delvis på att 3D-världen är så extremt välgjord men också på att filmsekvenserna nu är mer uppblandade med det som byggs upp med hjälp av grafikmotorn. Dessutom använder man sig fortfarande en del av förrenderade bakgrunder vilket hjälper till att sätta den där speciella prägeln på vissa miljöer och boningar. Final Fantasy X är, kort sagt, riktigt snyggt gjort!

När Tidus vaknar upp i den avlägsna framtiden har han hamnat i en värld som till stor del består av vatten. Folket för en ständig kamp mot Sin och läget känns mer eller mindre hopplöst. I den dystra vardagen finns det dock de bland folket som vägrar ge upp och allteftersom dras Tidus, tillsammans med dem, in i striden mot den mörka kraften. Samtidigt blir han mer och mer osäker på om han någonsin kommer att få återse den forna värld han växt upp i. Dystert? Ja. Engagerande? Definitivt!

När det gäller karaktärsdesign har man den här gången satsat på att göra karaktärerna mindre sagofigurer och mer människor. Det beslutet får man väl tycka vad man vill om men själv tycker jag inte att spelet blir lidande på grund av det. Variationen och fantasin finns där utan att personerna fördenskull blir överdrivna eller konstiga. Balans kallas det. En annan stor skillnad mot föregångarna är att man nu använder sig av röstskådespelare som ska gestalta de olika figurerna. Det finns de som tycker att detta är ett steg i fel riktning och att en del av charmen, iochmed det, nu gått förlorad. Faktum är att de har en poäng där även om jag tror att det beror mer på steget i sig och mindre på att det skulle vara dåligt gjort, för det är det, trots vissa tveksamma inslag, faktiskt inte. Man skulle kunna likna det med en filmatisering av en bok. I 99 fall av 100 blir filmen aldrig lika bra som boken var när man läste den. Det beror mestadels på att mindre blir lämnat åt fantasin hos den som ser filmen, och det brukar generellt betyda en viss besvikelse hos tittaren. I Final Fantasy X har ännu en del av den imaginära biten tagits bort genom införandet av röstskådespelare och det fungerar faktiskt hyfsat bra. Att endast ge skriven text åt spelaren är visserligen ett bra, om än lite fegt sätt att kunna förmedla något utan att det låter tveksamt, men frågan är om inte steget över till användandet av riktiga röster var oundvikligt. Sen kan man ju fråga sig om det verkligen är så svårt att få tag i bra skådespelare till karaktärernas röster. En petitess i sammanhanget visserligen, men Tidus låter t.ex. inte helt bra?

Alla som spelat FF-serien och upplevt dess strider förut kommer att känna igen sig även i del tio, även om det bjuder på några nya inslag. Nu kan man snabbt och enkelt byta ut en karaktär mot en annan vilket gör att man får användning av alla figurer och slipper välja bort några. Dessutom har man nu mer att säga till om när det gäller karaktärernas utveckling. Systemet bygger på ett slags bräde där man själv väljer var man vill lägga sina poäng och vilka egenskaper man vill utveckla. Detta fungerar utmärkt och är väl genomtänkt? kort och gott.

I FF7 fanns något som hette Limit-Break och som gjorde att man efter att ha tagit emot tillräckligt mycket stryk kunde utföra en speciellt kraftfull attack. Detta har man nu gått tillbaks till och gett namnet Overdrive. Här kan man även påverka själv hur stark attacken blir med hjälp av diverse knapptryckningar vilket ökar känslan av delaktighet i striderna. Jag, som aldrig tyckte att Trance-funktionen i FF9 var speciellt bra, blev glad över att se att man här tagit vara på sitt arv från tidigare serier.

Det är svårt att inte ryckas med i den så vackert berättade sagan om den oändliga kampen mellan gott och ont. Musiken är precis som den ska vara och Nobuo Uematsu har satt sin egen prägel på melodier och arrangemang. Grafiken är minst sagt läcker och designen originell och smart. Platser och miljöer man besöker andas liv och gör att man ibland bara vill stanna upp och njuta av atmosfären. Med facit i hand kan jag nu konstatera att Squaresoft gjort det som så många tvivlat på att de skulle lyckas med. Ännu en sida har skrivits i boken om den slutliga fantasin. Sagan lever vidare.