Flat Out 2

Det är nåt visst med kollisioner ändå. Förstörelse är bra. Avslutade precis ännu ett pass i {Flat Out 2} där mer plåt knycklats från min sida än någonsin tidigare. I direkt kontrast till förhandsversionen av {GTR 2} (som jag spenderat massor av tid med de senaste veckorna) är det skönt att slippas bry sig i förflyttning av tyngdpunkt, spårval, bromssträcka och att ta det lugnt med motorbromsen för att inte tappa fäste i bakvagnen. Nejdå, Flat Out är isåfall den raka motsatsen till svenska Simbins strålande simulator. Det handlar precis som sist om vansinnesvild kappkörning i djupa grusgropar iförd jeansväst och med ett sjuhelvetes humör.

För ilska är något som krävs för att förbli framgångsrik i Flat Out 2. Och är man inte förbannad innan man börjar spela så blir man garanterat det efter bara några minuter. Dock inte på grund av att spelet på något sätt inte lever upp till den standard vi är vana vid utan för att racingtypen är sådan. Motståndarbilarna gasar så det sprutar matjord, ingen tar hänsyn till någon och om chansen finns krockar man mer än gärna den närliggande bilen av banan. Maken till aggressiv AI får man leta länge efter, precis som delarna från den Playstation 2-handkontroll jag slog sönder bara en timme in i spelet.

I det första Flat Out låg fokus enbart på folkrace. Snitslade banor belagda i skogen, på en byggarbetsplats eller på en övergiven grusbana. I Flat Out 2 finns detta givetvis kvar men tillkommit har adrenalinstinn stadsracing som givetvis tillför en smått bisarr variation till spelet. Finska Bug Bear har sneglat mer än lovligt mycket på Criterions Burnout-spel när de utformat stadsracingbiten. Inte bara själva upplägget liknar Burnout, utan även utseendet på staden i sig liksom hastighetsmätare och placeringsgrafik liksom användningen och insamlandet av nitros.

En annan nyhet i Flat Out 2 är tillkomsten av rena destruction-events som direkt liknar Reflections gamla Playstation-klassiker Destruction Derby. Det finns en rad olika banor där allt handlar om att krocka sönder en hop andra bilar medan man håller sig egen från att börja brinna eller explodera. Den som överlever längst och samtidigt knycklar flest motståndare vinner hela rasket. Den här delen, liksom stadsracingen, i Flat Out 2 är minst lika genomarbetad som ursprungstävlingarna innehållande sanslösa mängder grovgrus.

Banorna är oerhört väldesignade, rakt igenom. Det finns mängder och åter mängder av alternativa rutter att ta, vilket också är ett absolut måste om du avser att vinna över de extremt kvalificerade datormotståndarna. Precis som i det första spelet är mycket av idén bakom Flat Out 2 att man ska krocka sönder saker medan man kör så snabbt man kan. Bråten efter det man kört över (eller igenom) ska sedan fungera som bromsklossar för de andra bilarna som måste plöja genom högar av söndermejade korvkiosker och annat. Detta fungerade bra i Flat Out men kändes bitvis ganska stelt då bara vissa strategiskt utplacerade högar med exempelvis brädor eller tunnor fungerade på detta sätt. I Flat Out 2 har dock Bug Bear tillsatt extrema mängder garnityr i form av bord, stolar, mer tunnor, mer brädhögar, bilvrak, utedass, skyltar och annat trevligt som man genom hänsynslöst plöjande enkelt kan sprida ut som strössel över banan för att försvåra framkomsten för motståndarna.

Sammantaget är en helt sanslöst skönt och vansinnig racingupplevelse där man aldrig lyfter tummen från gasknappen, alltid letar alternativa rutter och genvägar samt försöker köra på så många kringliggande objekt som möjligt. Jag behöver knappast påpeka att jämförelsen jag gjorde mellan dödsmetall och Burnout egentligen skulle passa avsevärt mycket bättre i fallet Flat Out 2. Vildare racing går inte att finna på denna jord.

Samtidigt som de datorstyrda motståndarna blivit ännu mer aggressiva har de nu också givits personligheter, vilket till en början kändes ganska töntigt men nu är någonting som jag helt klart uppskattar. När man närmar sig en annan bil under tävlingarnas gång syns deras ansikte i det nedre vänstra hörnet. Efter ett par timmar tillsammans med Flat Out 2 har man redan hunnit skaffa sig en uppfattning om vilken av dessa sju karaktärer/motståndare man hatar som mest, vilket såklart leder till att man ibland inte gör annat än att jaga en speciell bil för att till slut knyckla denna mot en betongvägg (och automatisk skrika av skratt som en hes slutboss). Hat är bra, i Flat Out 2 är det en absolut nödvändighet.

Beträffande spelets bilfysik har Bug Bear arbetat vidare på den skumpigt svajiga muskelbilsfysik som de använde sig av i det första spelet. Bilarna känns tunga, chassimässigt är många av dem oprecisa och indirekta och det handlar ofta om att lägga på förställ en bra bit innan varje kurva för att inte hamna med fronten mot en närliggande vägg. Även om Flat Out 2 i allra högsta grad sorteras i facket arkadspel och framstår som konstant orealistiskt, är det trots detta mer realistiskt än exempelvis Burnout: Revenge just på grund av den mer detaljerade och även svårmanövrerade bilfysiken. Det tar ett tag att bli riktigt haj på Flat Out 2, och det hänsynslösa datormotståndet bryr sig absolut inte om att du är en blyg nybörjare utan krockar dig precis lika vansinnigt hårt.

Den mängd total förstörelse som erbjuds i Flat Out 2 skulle inte alls vara speciellt njutbar om det inte vore för hur snyggt spelet är. Varje bil består av 44 olika förstörbara, större delar som sedan delas till ett flertal mindre bitar vid kraftiga kollisioner. Detta innebär att en krockad Cheva i Flat Out 2 faktiskt ser bättre ut än en totalkvaddad bil i Burnout: Revenge (tro det eller ej). Plåten ger vika på ett mycket trovärdigt sätt, plast och glas sprutar och lacken lossnar från karossen på det mest imponerande sätt jag bevittnat någonsin i ett bilspel. Även banorna är väldigt, väldigt läckra rent visuellt, både rent tekniskt och även designmässigt. Det finns också en hel massa banor som alla går i olika teman, vilket såklart gör att det är oerhört svårt att bli uttråkad då man spelar Flat Out 2.

Förutom detta, och förutom silkeslen skärmuppdatering och korta laddningstider i alla versionerna, innehåller Flat Out 2 ett splitscreen-läge för två spelare, ett välgjort onlineläge för upp till åtta förare och massa nya sådana där märkliga stunt-minispel som fanns med i föregångaren. Musiken ska även den prisas då Bug Bear blandat Fallout Boy med Megadeath och därmed skapat helt perfekt stämning för ultimat förstörelse.

När det gäller klagomål är de väldigt få. Jag tycker att bilfysiken är lite för skumpig, jag tycker att datormotståndet är överdrivet svårt och att karriärläget kanske är för krävande för att jag ska orka med. I övrigt är dock Flat Out 2 en bilburen förstörelsefest med mer koncentrerat vansinne än jag någonsin upplevt och ett måste för alla med bensin i blodet.

---------------------------------------------------------------------------------

Martin Forsslunds 2:a åsikt
Blandningen mellan stunts, krockrallyn, stadsracing och folkrace är en ljuvlig sådan och finska Bug Bear har lyckats oerhört väl med att skapa en mångbottnad men ändå väldigt enhetlig spelkänsla. Grafiken är supersnygg, tempot är smått överdrivet och banorna är oerhört beroendeframkallande när det kommer till att memorera genvägar. Visst är Flat Out 2 bitvis en ganska ogenerad Burnout-kopia och visst är det lite väl svårt att avancera i karriärläget ibland men överlag är detta ett betydligt bättre spel än Burnout: Revenge. 9/10

Alla tre versionerna av Flat Out 2 är likvärdiga, även om PC-versionen är aningen snyggare än Playstation 2 och Xbox-upplagan.