Flatout: Ultimate Carnage

Det smäller, knakar, knarrar, dånar, klirrar, gnistrar, sprängs och sprutar bråte som brädor, träd, glas, telefonstolpar, staket, stängsel, gamla däck och plåt från de närliggande motståndarbilarna. {Flatout: Ultimate Carnage} är det mest vanvettigt ursinniga vansinnesspelet hittills i finska Bugbears vansinnesextrema folkrace-spelserie.

Och egentligen, innerst inne, vill jag inte gilla Flatout: Ultimate Carnage. Alls. Och så har det varit även med de två tidigare spelen i serien. Slumpartad vansinnesracing är egentligen inte min kopp av te. Faktiskt. Ändå älskade jag (och älskar fortfarande) {Motorstorm} och har precis avnjutit ett fnissframkallande onlinepass i Flatout: Ultimate Carnage. Det är svårt (så svårt) att hålla sig från att flina med hela ansiktet då man efter ett våghalsigt hopp från ett hustak landar på en dansk spelskribents bil och därmed skickar ut honom i pereferin till tonerna av lortig garagerock. Man skrattar och skriker - oavsett huruvuda man vill eller inte.

Flatout: Ultimate Carnage är ett glädjeämne, ett spel som mer effektivt än de flesta konkurrerande spelen i genren, garanterar uttöjda smilband, skrattgropar, magkramp och saliv utanför truten.

Att kalla Flatout: Ultimate Carnage för ett helt nytt spel är dock inte rättvist. Flatout: Ultimate Carnage är i grund och botten en visuellt förbättrad version av {Flatout 2}, som nu släpps till Xbox 360. Alla som spelade det förra spelet kommer att känna igen sig direkt då banorna är desamma (plus ett par nya förstås) liksom bilarna och de attitydsfriska förarna.

Nytt för Flatout: Ultimate Carnage är att man tävlar mot 11 andra bilar istället för sju, och att två nya onlinespellägen tillkommit. Onlinenyheterna är nästan så pass marginella att det nästan vore tramsigt att ta upp dem i denna recension. Att det tillkommit fler motståndarbilar på banan samtidigt, är dock en god nyhet som bara spär på det redan så hiskeliga motormordsvansinne som alltid utgjort grundstommen i finska Bugbears spelserie.

I övrigt är det mest grafiken som boostats upp till smått hiskeliga nivåer. Flatout: Ultimate Carnage är nämligen olidligt trevligt att titta på och innehåller tusentals detaljer, härliga bilar, underbart formgivna banor och den snyggaste ljussättningen jag sett i ett racingspel till Xbox 360. Visst, Motorstorm innehåller större och mer storslagna banor och Dirt är snyggare bilmodeller. Men i övrigt är Flaout: Ultimate Carnage snyggast, och har lockat fram en hel del "wööööuw!" och "gaaaah" hos alla som smygit in i spelrummet medan jag testat det.

I Flatout 2 fanns det cirka 100 olika objekt på varje bana. Objekt med ett eget fysiskt värde som alla kunde köras sönder... eller på. I Flatout: Ultimate Carnage finns det omkring 8000 objekt på varje bana och allt går att krocka till strössel, eller buffla ut från sidan av vägen till banans mitt och därmed försvåra motståndarnas vilda framfart. Flatout: Ultimate Carnage är därmed (tillsammans med det faktum att man också är 12 bilar på banan nu istället för åtta) det mest vansinniga spelet i Flatout-serien, hittills.

Jag gillar den svajigt tunga bilfysiken, den enorma variationen bland banorna och hur Bugbear lyckats skilja de olika miljöerna man tävlar i så pass mycket från varandra. Jag gillar också den hysteriska fartkänslan (landsbygden och flygplanskyrkogården är bäst), allt bråte som man kan köra över för att skapa farthinder för de bakomliggande bilarna samt musiken.

Jag gillar däremot inte bristen på egentliga nyheter, den lite väl hårt tilltagna svårighetsgraden i karriärläget eller de överdrivet långa laddningstiderna.

För alla som vet med sig att de gillar finska Bugbears vansinniga mix av Burnout-plagierade asfaltstävlingar, brutal folkrace och sinnesjuka stunt-moment är Flatout: Ultimate Carnage ett spel jag gärna rekommenderar. För alla som uppskattar lite mer speldjup är dock detta bäst att hoppa över.