Flight Risk

"Y'all need a pilot?" Inte om det handlar om en flintrakad, överspelande Marky-Mark i årets hittills fjantigaste thriller, nej. Då klarar jag mig riktigt bra utan. Men tackar som frågar. Jag ska försöka att inte låta grinig i den här recensionen nu, och istället försöka skratta åt eländet, istället, men det är inte lätt. För lika skicklig som Mel Gibson är när han regisserar den för evigt lika briljanta Apocalypto, lika bedrövligt dålig är han bakom kameran här - och det är svårt att stundtals begripa att det faktiskt är samma filmskapare som gjort båda filmerna. Eller "obegripligt" kanske är ett bättre ord. Det är obegripligt.

Downton Abbey-stjärnan är här lika bra på att spela stressad och rädd som Wahlberg är på att spela hotfull. Ingenting fungerar. Inget.
Alaska-sheriffen Madolyn har lyckats haffa sig en av maffians revisorer. För att kunna frakta detta ytterst värdefulla nyckelvittne till Anchorage utan förhinder eller/och risker, hyr hon en privat pilot vid namn Daryl som i litet propellerplan ska flyga dem två genom Alaskas snötäckta vildmark i vad som på förhand beskrivs som en händelselös och lugn resa. Daryl är dock inte den han säger att han är och det finns underliggande intressen och drivmedel i denna komplott och vittnet i sig (gestaltat av den alltid lika usla Topher Grace) sitter helt plötsligt illa till, 1000 meter ovanför marken.

Premissen i sig är det inget fel på. Tre personer med olika motiv trängs i ett litet flygplan långt ovan molnen och upplägget för snortight kammarspel finns såklart där. Flight Risk är på idéstadiet en mix mellan Passagerare 57 och Lugnt vatten och jag tror att det hade kunnat göras riktigt bra, men rätt skådespelare och rätt regissör. De stavas alltså inte Mark Wahlberg, Topher Grace eller Mel Gibson. Ingen av dem har något här att göra. Ingen av dem borde varit inblandade i denna produktion och inte heller Michelle Dockery (Downton Abbey) har något i en thriller av det här slaget att göra. Hon saknar intensitet och närvaro, kan inte gestalta panik eller rädsla i stort sett alls medan Topher känns som en gammal, dålig parodi på hans That 70's Show-karaktär Eric. Sämst är dock Marky-Mark vars "psykotiske" mördare är så urbota fjantig att det inte går göra annat än att skratta, genom flertalet nyckelscener. Wahlbergs insats är någon slags mix mellan hans Max Payne-fadäs och Boogie Nights och det märks så tydligt att han i grunden inte är särskilt mycket bättre på det här med skådespeleri än vad Conny Andersson är. Tyvärr.

Under den bruna kepan döljer sig en finfin superflint. Filmens enda behållning.
Flight Risk är inte spännande, det finns ingen nerv, ingen uppbyggnad som betyder något och inte en enda känsloyttring som känns trovärdig. Första akten är bedrövlig, andra akten är löjeväckande och upplösningen är genomgående bedrövlig vilket naturligtvis gör detta till en av årets hittills sämsta filmer.