Forced

Mitt i alla höstens storspel, blev jag för ett par veckor sedan förförd av Jonas Mäki att testa ett "kul spel som har fått ganska fina omdömen och som bjuder på bra, lokal multiplayer." Spelet ifråga var Xbox One-versionen av {Forced}, en titel som släpptes till PC för två år sedan men som nu dyker upp även på konsol. Mäkis uppmaning var att spela det tillsammans med vänner, vilket jag också har gjort inför den här recensionen.

Forced är nämligen ett spel som lämpar sig bäst i soffan, med kompisar, eftersom det är fullständigt, fruktansvärt, förödande omöjligt att ta sig an på egen hand. Jag prövade några banor i sololäget, men fastslog snabbt att det var en hopplös uppgift. Med två kompanjoner i mitt sällskap gick det lite bättre, men nu har jag tillbringat tillräckligt med tid i Forced för att kunna slå fast att det inte alls var sådär "kul" som herr Mäki fick det att låta som. Han lurade mig och nu är jag utmattad, förstörd och lättad över att lidandet äntligen är slut...

Redan i den första laddningsskärmen informerar spelet mig om att Forced minsann är ett svårt spel och att jag kommer att dö - upprepade gånger. "Härligt!" tänker jag, fylld av tankar på de underbara Souls-spelen och Bloodborne. Men Forced ska visa sig vara långt mer utmanande än From Softwares titlar, vilket för min egen del är något negativt. Jag vill nämligen inte att ett spel ska kännas som jobb, vilket Forced tyvärr gör. Låt oss ta det från början...

De upplåsningsbara förmågorna är många och nödvändiga. Dessutom är de en av få saker jag hade roligt med i Forced.
Likt förra årets bästa, lokala multiplayeräventyr {Lara Croft and the Temple of Osiris}, är det ur fågelperspektiv som Forced utspelar sig. Den isometriska vyn är perfekt för fyra spelare, där det är lätt att hålla reda på sin unikt färgade figur (grön, blå, röd eller gul), men rent grafiskt blir jag inte alls imponerad av spelet. Detaljnivån är låg och omgivningarna känns statiska, oförstörbara. Till skillnad från Temple of Osiris, är inte ens ljuseffekterna särskilt imponerande.

Annat är det dock med ljudet, där framför allt det skimrande klotet Balfus bjuder på en trevlig berättarröst. Balfus talar om för oss hur spelmekaniken fungerar och att vårt uppdrag är att klara olika nivåer för att till slut kunna besegra bossar kallade Väktare. Efter en kort tutorial, står det klart för oss att detta är ett Arenaspel, där varje bana består av närmast oändliga fiender och ett fåtal pussel, vilka vi måste övervinna för att ta oss vidare till nästa bana fylld av fiender och pussel. Det tråkiga här, är förstås att vi inte hinner komma särskilt långt innan fienderna blir oss övermäktiga och vi får spela om samma nivå flera gånger innan vi till slut klarar den.

Innan varje ny nivå, får vi välja varsin av de fyra olika hjältar som spelet har att erbjuda. En stoltserar med pilbåge, en annan har sköld med bumerangliknande egenskaper i stil med Captain Americas, den tredje bär på två snabba knivar och den fjärde brassar på en kraftig yxa, som gör massiv skada men har en långsam sving. Det går utmärkt att byta hjälte inför varje ny nivå, men jag hittar snabbt min favorit i den gröna figuren med de två snabba knivarna.

Det går utmärkt att ta sig an samma nivå flera gånger, för att försöka slå de världssrekord i tid som spelare världen över har satt. Hur någon har lyckats klara vissa banor på knappt en minut, har jag ingen aning om. Jag känner mig dessvärre inte motiverad att bli ultrabäst på Forced..
Ljusklotet Balfus visar sig snart vara mer användbar än bara som berättare och guide, då han med ett enkelt knapptryck svävar raka vägen till den spelare som kallar på honom. Förutom att slåss mot alla seglivade fiender som kommer anstormande, måste vi med Balfus hjälp nämligen också lösa pussel. Olika objekt aktiveras när Balfus flyger över dem och exempelvis finns eldstationer, som ger ljusklotet en explosionsartad kraft som är nödvändig för att spränga vissa statyer och därmed låsa upp stängda portar. Här gäller det att vara samspelt med vännerna, som måste locka Balfus från andra sidan den staty som ska sprängas. Om någon däremot råkar stå i vägen när det brinnande klotet kommer farande, blir denna utsatt för explosionen istället.

Ifall en av oss dör, dröjer det 30 sekunder innan den fallne hjälten återupplivas. Detta känns som en smärre evighet och jag kan inte begripa varför vi ska straffas såpass länge. Om alla tre dessutom dör samtidigt, får vi starta om från början av banan. Trots att vi kanske har löst nivåns alla pussel och dör av en fiendestorm precis innan banans slut, är vi ändå dömda att börja om hela vägen från början - på grund av att sparpunkter på varje nivå kort och gott inte existerar. Att tvingas "lösa" samma pussel en gång till, känns inte det minsta lockande.

Bossarna tål enormt mycket stryk, men blir en aning mildare utmaning när vi använder våra hjältars specialförmågor.
Det vanligaste pusslet är att dra olika lådor till uppenbara platåer, som trycks ner och låser upp portar. Detta tar tid och känns mer enformigt än kul, även om det förstås är en gnutta belönande att komma på hur ett pussel ska lösas. Att hela tiden springa runt och undvika att bli slaktade av fiender, samtidigt som klotet Balfus ska hållas reda på, är mer stressigt än roligt för både mig och mina kamrater. Ännu värre blir det förstås av det nästan ständiga hack som sker i bilduppdateringen, trots att det inte ens är något särskilt krävande som sker i spelet. Helt plötsligt laggar spelet till, upprepade gånger på så gott som varenda bana. Märkligt och störande, speciellt med tanke på den föråldrade grafiken.

Däremot är det lite trevligt att nya förmågor låses upp ju längre vi kommer i spelet. Våra hjältar har snart möjlighet att göra sig osynliga för en kort stund, utföra starka specialattacker och en massa annat trevligt lullull som förhöjer spelupplevelsen en aning. Med hjälp av de nya förmågorna går det lite lättare att ha ihjäl de Gollumliknande kreatur som kommer anfallande, även om fienden också blir mäktigare och mäktigare ju fler banor vi klarar.

För att ladda upp livet måste Balfus först färdas genom en livstation, sedan lockas till spelaren som är i nöd. Detta gör det lite, lite enklare att klara vissa banor.
Något som däremot drar ner betyget, är gränssnittet för hjältarnas förmågor. Texten är otroligt liten på en TV-skärm och att detta är en direkt port från PC-spelet, råder det inga tvivel om. Vi får på bästa gubbmanér böja oss framåt för att se vad det står, i de informationsrutor som förklarar vad varje förmåga innebär när vi applicerar de på våra hjältar. Kanske patchas inställningsmöjligheter in så småningom, men i dagsläget får den minimala texten mig att tänka tillbaka på hur det var att lira {Dead Rising} på en vanlig gammal SDTV utan att kunna läsa vad som stod.

På tal om text, lider Forced av undertexter som tycks vara hämtade direkt från Google translate. Medan det går att tyda det mesta av vad som översätts, är det ibland direkt komiskt hur knagglig grammatiken är. Varför inte bara texta på engelska istället? Till skillnad från de flesta av Sonys spel, ruvar Forced inte alls på någon bra översättning och det tycks inte heller finnas någon möjlighet att stänga av texten..

Pussellösningen varierar i svårighet, men att ta sig an Forced helt själv är så gott som omöjligt eftersom det kommer fiender från alla håll samtidigt som pusslen ska lösas.
Trots allt jag klagat på i den här recensionen, måste jag ändå ge spelet beröm för en del kluriga pussel och det smått underhållande samarbetsläget. Utan vänner hade det inte varit minsta kul att lira Forced, medan det nu faktiskt gick några timmar innan vi gav upp på grund av den mördande svårighetsgraden där vi till slut fick nog av att köra samma bana gång på gång. Forced säger redan i början att det är ett utmanande spel och att jag kommer dö upprepade gånger, men när varken jag eller mina vänner känner för att fortsätta spela är det något som inte stämmer.

Den långa återupplivningstiden på en halv minut, det ständiga lagget, den totala bristen på sparpunkter på varje bana och den hutlösa svårighetsgraden, gör att jag hellre drar igång ett parti {Lara Croft and the Temple of Osiris} istället. Det är kort sagt ett mycket roligare spel.