Freaky Flyers
Sedan Mario Kart släpptes har de flesta speltillverkare försökt kopiera konceptet, med varierande resultat.
Oftast med en blandning av sina egna karaktärer men ibland med en helt ny uppsättning. Freaky Flyers innehåller ett gäng helt vansinniga typer som av olika anledningar sätter sig i ett alldeles för litet flygplan och försöker äga luften. Det här är den främsta behållningen med spelet då varje karaktär har en egen historia illustrerad med långa och välgjorda mellansekvenser. Jag fastnade direkt för den rara bibliotekarien Myrna Bookbottom med ett alterego som skulle få Mr Hyde att springa och gömma sig. Vi får även träffa en tokdum amerikan från Södern, en kanadensisk ridande polis, en mexikansk pistolbabe och en tysk kvinnlig supersoldat med välanimerade bröst. Stereotyperna flödar men det är ruggigt kul.
Men själva spelet då? Tja, det fungerar ungefär som spel i genren brukar. Rejsa så fort du kan genom banor fyllda med måltavlor, valfria uppgifter och givetvis motståndare som vill ha en raket i ändalykten. Varje bana är fantasifullt utformad inom de klassiska ramarna, och även om det knappast ser realistiskt ut så blir man åtminstone inte uttråkad. Kontrollen är enkel och funktionell, men som vanligt är det ganska slumpmässigt hur luftduellerna slutar. Du kan vara först på sträckan in mot mål och sedan bli sprängd åt fanders och hamna sist. Det här är ett vanligt irritationsmoment i genren och tyvärr verkar Midway ha valt att helt enkelt ignorera problemet.
Med jämna mellanrum hamnar du på bonusbanor där du ska lösa olika uppgifter som att försvara ett fort från mexikanska banditer. Jag måste särskilt tipsa om den helgalna sången som spelas på den banan; den är nästan värd att köpa spelet för bara den. Har du någon kompis kan han eller hon gärna få vara med, men är ni fler får ni spela nåt annat istället. Freaky Flyers stödjer inte fler än två spelare ens på Xbox eller Gamecube vilket är mycket förvånande.
Grafiken flyter fint men är inte exceptionell, och alla små utrop som figurerna har för sig blir störande i längden. Precis som vanligt alltså. Den enda anledningen att spela just det här lättsamma racingspelet är alla galna mellansekvenser. Det är genomarbetat och charmigt men inte direkt engagerande. Crash Nitro Kart eller Mario Kart: Double Dash blir nog betydligt bättre val.
Gamereactor Sverige