Fredagen den 13:e

Filmen:
Jag kan inte släppa det riktigt. Att man på filmens framsida har med en stor bild på hockeymasken, vilket i och för sig känns rätt förståeligt eftersom folk förknippar den gamla målvaktsmasken med filmserien Fredagen den 13:e (dessutom har man skrivit in texten "Terrorn före masken" på framsidan), men varför i hela friden har man dessutom lagt till en bild på Jason där han står i skogen och håller i en skräckinjagande kedja i sina händer? Behövdes det verkligen? Hockeymasken dök upp först i den tredje filmen och Jason (som vi känner honom) visar sig inte förrän i del 2 där han springer omkring med en ful hösäck på skallen.

Här är det hans gamla morsa som avbefolkar USA på en mängd med kåta och korkade ungdomar som får henne att tänka på fanskapen som var ansvariga för sommarlägret på Camp Crystal Lake när hennes lilla son Jason drunknade på grund av att lägerledarna slarvade med uppsikten. En väldigt ung Kevin Bacon är en av ungdomarna som får smaka på vreden hos den arga mamman och innan eftertexterna rullar har många personer hunnit lämna in på några rejält makabra sätt.

Det är vassa knivar som möter mjuka kroppar, pilar som trycks genom halsar och yxor som svingas mot huvuden. Allt till tonerna av Harry Manfredinis oförglömliga filmmusik som i alla tider fått folk att diskutera huruvida orden som upprepas är "Chi Chi Chi Ha Ha Ha" eller "Ki Ki Ki Ma Ma Ma". Självklart är det den sistnämnda eftersom Manfredini själv berättat att det är tänkt att låta som Jasons röst när han säger "Kill Kill Kill Mom Mom Mom".

Slut på historielektionen, dags att kritisera istället. Fredagen den 13:e är nämligen i grund och botten ingen bra film överhuvudtaget. Det är faktiskt en högst medioker slasher vars uppföljare (med Jason) håller betydligt högre klass och med betydligt högre underhållningsvärde. Ändå brukar folk snacka om den som en av genrens bästa filmer, vilket ju är tjurskit och ingenting annat.

Man måste förstås ge den lite credd för att den drog igång slashergenren på riktigt, för även om nu italienaren Mario Bava var före alla andra med sin slasherliknande film Bay of Blood (som Fredagen den 13:e lånat många inslag från) från 1971 och att John Carpenter fick en enorm succé med Halloween som släpptes 1978, så var det Fredagen den 13:e som på allvar visade vägen för en mer sexig och mer våldsam typ av slasherfilm.

Men bortsett från den bedriften, så lyckas man inte med särskilt mycket i den första Fredagen den 13:e-filmen. Jasons mamma är en oerhört tråkig mördare och hennes överspel i slutet av filmen är rentav skrattretande att bevittna, specialeffekterna är på sin höjd dugliga och morden är inte alls sådär fantasifulla som man vant sig vid (höjdpunkten i serien måste väl vara när Jason trycker en stekhet bastusten i magen på en gubbe). Skrämseln är dessutom ganska så tam och det enda riktigt minnesvärda är faktiskt avslutningen.

Fredagen den 13:e lever mycket på sin kultstatus och för att den drog igång slashergenren på allvar, det är nog därför folk gärna har skygglapparna på sig när man kollar på den. Det är ingen bra film, inte ens med slasherfilms mått mätt, och är man ute efter att bli skrämd och underhållen på samma gång ska man istället söka sig till uppföljarna där allas vår Jason dyker upp. Se del 3, del 4, del 6 och del 8. Där finns all den underhållning och skrämsel som sorgligt nog saknas i den här överskattade första filmen i filmserien som aldrig någonsin tycks ta slut.

Bilden:
Till en början ser det inte alls lovande ut, de första 10 minuterna är fyllda av störande polariseringarna och färgerna känns både matta och livlösa, men sen händer något - bilden blir bättre. Betydligt bättre. Det är långt ifrån den bästa BD-bilden jag sett, men när det nu trots allt rör sig om en nästan 30 år gammal film känns det lite småimponerande att se på den ansträngning man uppenbarligen lagt ner för att bättre på transfern.

Efter den svaga bildkvalitén som man tvingats genomlida i inledningen av filmen, så bjuds vi på en helt okej skärpa (som störs lite av bruset), betydligt läckrare och mer levande färger, en svärta som hela tiden håller sig svart snarare än grådaskig (men som tyvärr tappar i detaljerna) samt naturliga hudtoner som inte alls vittnar om att filmen har 30 år på nacken.

Bilden är kodad i VC1 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Tråkigt nog har man inte ansträngt sig lika mycket på ljudfronten, man verkar knappt ha gjort någonting för att förbättra ljudet. Det här Dolby TrueHD 5.1-spåret låter nämligen riktigt platt och håller till främst i de främre högtalarna där det inte bjuds på mycket att skriva hem om. Surroundeffekterna är på sin höjd dugliga, men riktningsdetaljerna känns inte naturliga för fem öre och dialogerna låter alldeles för högt mixade för att man ska känna sig särskilt imponerad. Basen används knappt en endaste gång under titten och musikinslagen saknar kraft. Det här är inte ett dugg bättre än den ljudkvalité som DVD-versionen bjöd på och då kniper man minsann inga höga poäng på ljudbiten.

Extramaterialet:
Det är här som Fredagen den 13:e på allvar glänser till. Här finns ett intressant och underhållande kommentarspår med regissören Sean S. Cunningham, manusförfattaren Victor Miller och några till filurer som alla drar fina anekdoter från inspelningen och berättar lite om vilka filmer man blivit influerade av. Här finns också en mängd smådokumentärer där man går igenom alltifrån specialeffekterna till den genomslagskraft filmen fick på slashergenren när den släpptes. Man har också samlat ihop en del av skådespelarna och folk ur filmteamet för en liten återförening där det snackas minnen från inspelningen. Mycket sevärda featurettes som kompletteras av en ny vinjett skapad utifrån originalfilmen där ett ungt par transporteras till de sälla jaktmarkerna efter att Jason visat sina skills som mördarmaskin.