F-Zero: Maximum Velocity

En uppdaterad version med tilläggsnamnet Maximum Velocity fanns med nu när Game Boy Advance gjorde sitt intåg i landet under sommaren, och vi har såklart åkt med. Har du ingen aning om vad det handlar om är det bäst du spänner fast dig, för här är det racing när det är som allra snabbast!

För mig var det inte tal om någon nostalgiupplevelse, då jag helt enkelt inte bekantat mig med F-Zero tidigare. Men vad gör det när racing står högt upp på önskelistan över ingredienser i spel. Ett lyckat racingspel förknippas allt som oftast med hög hastighet, och den kombinationen är något det verkligen bjuds på i F-Zero.

Spelet är ganska enkelt uppbyggt, och har väl egentligen inget större djup. Det finns tre olika serier innehållande ett antal banor att välja mellan; Pawn, Knight och Bishop, som alla kan spelas på tre olika svårighetsgrader; Beginner, Standard och Expert. Det kanske låter lite, men med tanke på att spelet är rätt trixigt att bemästra sitter man klistrad vid skärmen ganska länge.

Givetvis erbjuder också F-Zero möjligheten att köra mot kompisar via linkkabel, så många som fyra personer kan spela på en kassett, men då med begränsade möjligheter. Men å andra sidan förlänger det livslängden markant, om man nu har några vänner att spela mot (vilket jag dock inte hade).

Just svårighetsgraden var aningen bökig att komma över till en början, för innan man förstått hur farkosterna fungerar och hur man gör för att bäst ta en kurva, yttrar sig frustrationen i form av pust och stön. Den som är van vid vanliga bilracingspel (typ jag) får anpassa sig till en ny körstil, där man inte bara kan köra våldsamt och tro att allt ska gå vägen.

Stöter du in i en vägg skadas du nämligen, och din farkost har bara en viss energi, och när den är slut så, just det, då är du också slut. Så det gäller alltså att hålla gaspedalen, uhm, tungan rätt i mun, om du vill nå framgång i F-Zero. Men när du väl klurat ut hur det går till belönas du desto mer av ett gameplay som är totalt fullproppat med adrenalin, som sedan bara strömmar ut i dina nävar då du susar igenom banorna.

Fartupplevelsen späds på tack vare en förhållandevis utmärkt grafik, där särskilt de farkoster man spakar är rikligt detaljerade och välanimerade. Elden sprakar ut bakom farkosten när man gasar på och rodret svänger fram och tillbaka. Även miljöerna runt omkring och själva banan är välfungerande, och bidrar till totaltintrycket, men synar man dem in i sömmarna så är det inte lika wow-skapande. Men å andra sidan går det så fort under själva spelets gång, att man knappt hinner notera vad som händer vid sidan av.

GBA har tack och lov lyft kvalitetsnivån på ljud när det gäller handhållen underhållning, och även om musiken fortfarande är långt ifrån det man skulle vilja spendera ett par timmar till under bilfärden, så fyller det klart sin funktion i spelet. Futuristiska nummer som klart ingjuter intrycket av att det är framtidsracing det handlar om. Ljudeffekterna består mest av ett monotont brummande när den farkost fräser fram, och ett par gnissel och sprak då du stöter in i väggen.

Men F-Zero kommer nog aldrig vinna några priser för vare sig grafik eller ljud, trots att de sidorna inte alls är dåliga. F-Zero handlar om fartkänsla, och när det kommer till det är spelet i en klass för sig. Jämför man med övriga racingspel på GBA är det som natt och dag, här går det verkligen undan! Är du ute efter just detta finns det för stunden inget bättre alternativ.