Gemini Rue

Några av er kanske minns när {Gemini Rue} släpptes till PC för snart två år sedan. Några av er kanske avfärdade dess enkla grafik och dystra uppsyn. Några av er begick i sådana fall ett fruktansvärt misstag. {Gemini Rue} är inte bara bland de bästa äventyrsspelen på Ios just nu, utan ett av de bästa i sin genre på åratal.

Utvecklat nästan helt och hållet av Josh Nuernberger är {Gemini Rue} en nostalgisk tillbakablick på gamla peka och klicka-äventyr. Tre år tog det honom att färdigställa denna noir och cyberpunk-inspirerade berättelse. Sju timmar tog det för mig att spela igenom det, och ett inte ens ett årtionde kommer räcka för att jag ska glömma det.

Den kraftigt retro-inspirerade grafiken gör ett förvånansvärt bra jobb med att förmedla atmosfär.

{Gemini Rue} iför oss i enlighet med sin titel två par skor. Det ena tillhör Azriel Odin, en detektiv och före detta lönnmördare som genomsöker stjärnsystemet "Gemini" efter sin bror Daniel. Det andra paret är mer sannolikt innetofflor än skor, och tillhör Delta-Six - en patient av något slag på en mystisk anstalt där han i spelets inledande sekvens får sitt minne raderat efter ett misslyckat flyktförsök.

Spelet känns onekligen starkt influerat av Ridley Scotts tidiga mästerverk; Azriels halva av spelet känns distinkt Blade Runner-inspirerad medan Delta-Six berättelse fullkomligt osar Alien. {Gemini Rue} är dock inte någon fanatikers hyllning till gångna dagars filmer och spel, utan Josh Nuernberger verkar veta precis vad han vill åstadkomma med sin användning av sina old-school-influenser. I {Gemini Rue} möter nostalgi revisionism, och resultatet är en berättelse som både känns bekant och hänsynslöst överraskande.

Vanliga peka och klicka-problem som så kallat pixeljagande undviks genom möjligheten att enkelt kunna hålla fingret intryckt ett par sekunder för att se alla scenens interaktiva föremål. Detta tillsammans med ett användargränssnitt som är både simplistiskt och flexibelt; förståeligt och förvånansvärt djupt gör att spelet trots sin dystra uppsyn är en fröjd att spela. Mestadels i alla fall - för mitt bland den briljanta berättelsen och utomordentliga pusselmekaniken gömmer sig ett stridssystem som vid ett fåtal tillfällen väljer att visa sitt fula anlete. Frustrerande dåliga kontroller gör att jag förundras över hur dessa sekvenser kom med i spelet överhuvudtaget.

Röstskådespeleriet är av varierande kvalitet. Synd på en i övrigt så välskriven dialog.

Lyckligtvis är de nästan försvinnande få, och resten av spelet är så briljant att de inte lyckas överskugga den mest vuxna atmosfär i ett spel på mycket länge. Oavsett om jag spelar som Azriel eller Delta-Six framkaller både ljud, bild och berättelse en stämning av isolering och förtryck som är i perfekt harmoni med spelets genomgående tema - identitet. Genom flertalet omsorgsfullt sammanvävda vändpunkter och uppenbarelser gör det klart för oss inte bara att allt inte är vad det verkar, inte heller enbart att identitet är mer än en människas minnen och erfarenheter, utan att {Gemini Rue} är så nära ett mästerverk inom gamla skolans äventyrsspel vi kommit på många år.

Trots ett fåtal brister gömmer sig under {Gemini Rue}s vackert melankoliska yta ett fantastiskt tankvärt äventyr, tveklöst värdigt att jämföras med de allra bästa peka och klicka-spelen. Det var länge sedan jag behandlades så vuxet av ett spel, och ännu längre sedan jag fann mig själv rekommendera en Ios-port över originalversionen. {Gemini Rue} är årets hittills bästa upplevelse på Ios.