Ghostbusters

Filmen:
Det spelar ingen roll om du är man, kvinna, lång, kort, svensk, polack, smal, tjock, världsvan, inskränkt, gammal eller ung. När frågan "Who Ya Gonna Call?" ställs, så kan ändå alla svaret som rinnande vatten: Ghostbusters. Ingenting annat. Det känns liksom lika självklart och insprängt i ryggmärgen som att man vet att svaret på ekvationen 1+1 är 2 och att det inte är särskilt bra att sätta handen på en stekhet spisplatta.

Ivan Reitmans stora genombrottsfilm från 1984 är en snudd på perfekt mix mellan tokrolig komedi och spökskräckis där ett gäng collegeprofessorer (Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis) startar egen spökjägarfirma efter att ha fått kicken från universitetet de arbetat på. Firman döps till Ghostbusters och bara dagar efter att de öppnat upp kommer den första kunden in. En kvinna som av en ren slump lyckats öppna upp en annan dimension i sitt hyreshus och väckt liv i fan, hans moster och den onda guden Gozer. Ghostbusters tar sig an uppdraget och det som till en början bottnar i ren skepsis till kvinnans berättelse blir snabbt till rena mardrömmen för spökjägarna med alltifrån hundar från helvetet till en sjömansklädd marshmallowsjätte lika stor som ett höghus.

Man förtrollas redan i inledningsscenerna på biblioteket som hemsöks av ett läskigt bibliotekariespöke som hyschar åt spökjägarna innan hon visar upp ett synnerligen skrämmande ansikte. Som barn skrek jag mig hes av rädsla under just denna scen, nu är det inte fullt så traumatiskt av förståeliga skäl - mest bara mysigt och småskrämmande. Precis som resten av filmen.

För även om man nu tar avstamp från humorn genom möten med diverse spöken och har ett soundtrack (då syftar jag förstås på de instrumentala bitarna och inte det glädjesprudlande och barnsligt sköna ledmotivet) som onekligen ger en kalla kårar under vissa scener, så är det ändå humorn som är den allra viktigaste beståndsdelen i den här välsmakande filmkakan. Det är ett enda stort potpurri av roliga dialoger, härliga karaktärer, heltokiga improvisationer från Murray och torra vetenskapliga fakta som levereras med komisk perfektion av Ramis och som faktiskt grundar sig i riktig vetenskap, vilket gör att filmen inte bara är underhållande utan också lärorik på sätt och vis.

Lägg därtill en oemotståndlig charm i varenda skådespelares agerande, inte minst Rick Moranis som gör den bästa nördtolkningen någonsin i rollen som Tully, samt ett mästerlig soundtrack och en alldeles ljuvligt lekfull regi av Ivan Reitman och du har en relativt kortfattad, men ändå utförlig sammanfattning över en av 80-talets bästa filmer. En film man aldrig någonsin glömmer och som än idag står sig som en av de riktiga klassikerna inom komedigenren.

Who Ya Gonna Call? Ghostbusters!

Bilden:
Att Sony har lagt ned mycket möda på att putsa upp bilden på den här 25 år gamla filmen råder det inget snack om, men tyvärr känns det som att man hade kunnat anstränga sig ännu lite till för att riktigt blända oss med HD-kvalité i dess finaste form. I nuläget har vi en bild som visserligen är betydligt bättre än de versioner man sett tidigare på DVD och VHS, men trots ett härligt djup i utomhusscenerna och att skärpan är mer än godkänd genom hela filmen, så är det brusigt å det grövsta. Ett ständigt brus i bakgrunden med små, små polariseringar som påminner lite om att någon lämnat igång myrornas krig. Detta gäller både scener som utspelar sig i dagsljus och scener som utspelar sig i mörker.

Svärtan i sig är lite grådaskig emellanåt, men överlag håller den ändå en okej kvalité, vilket dessvärre förstörs av att bruset syns som allra tydligast under några av de allra mörkaste scenerna. Då är det desto mer glädjande att man jobbat med att framhäva färgerna på ett härligt sätt. Att se på illgröna Slimerspöket, det rosa/lila biblioteksspöket och Sigourney Weavers rostfärgade outfit när hon förför Bill Murray är alldeles underbart med mjuka och balanserade färgåtergivningar. Även hudtonerna är bra. Filmen är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2:40:1.

Men den konstanta närvaron av små, små polariseringar drar ned helhetsbetyget ordentligt.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som man utan att skämmas kan vrida upp rejält till vräkningsrisknivåer. Det är bra mixat med distinkta surroundeffekter som skapar en härlig ljudmatta och blir ett läckert komplement till det lite mer bombastiska ögonblicken då basen sätter in på allvar. Att höra deras Proton Pack brumma igång skänker rysningar längs ryggraden med en perfekt användning av basen och att höra den enorma Marsmallowjättens tunga steg längs gatorna är ett ännu större rysningsframkallande ögonblick. Dialogsscenerna känns dock lite väl tama och där hade man kunnat kräma på en aning till för att få lite mer tyngd i de härliga replikskiftena. Även musiken skulle ha mått bättre av lite mer kraft.

Extramaterialet:
Här snackar vi världsklass och en kärleksförklaring till alla fans av filmen. Det känns som att extramaterialet aldrig tar slut. Här finns ett grymt kommentarspår med Ivan Reitman, Harold Ramis och producenten Joe Medjuck där många roliga anekdoter varvas med intressant fakta och ett bra flöde av snack där ingen stannar upp för att kolla på filmen utan att säga någonting - som annars ofta blir fallet när det gäller kommentarspår. En annan intressant grej är möjligheten att kolla filmen i "Slimer Mode" som är en Picture-in-Picture-featurette där intervjuer, diverse faktarutor och annat kul dyker upp under filmens gång. Ett fantastiskt inslag som ger filmen en helt ny dimension.

Här finns också ett gäng med bortklippta scener som inte är i HD, scener som går att se ur olika vinkar/olika utföranden (från idé till film) och featurettes som kretsar kring allt mellan skapandeprocessen, specialeffekterna, det nysläppta TV-spelet och vad filmen betytt för de inblandades karriärer. Matigt till tusen alltså. Det BD-exklusiva inslaget Cinechat där man har möjlighet att chatta med andra medan man ser filmen känns dock inte allt för spännande - och det är egentligen det enda ointressanta på extramaterialsfronten. I övrigt är det två stora tummar upp.