Ghostbusters

"When there's something strange, in the neighborhood - Who you gonna call?"

Den trallvänliga signaturmelodin som möter mig i spelets meny gör att jag drar på smilbanden och försiktigt diggar med, föga anandes att det var första och sista gången något som ens liknar ett leende kommer nära mina läppar igen under den korta men horribla spelupplevelse som är {Ghostbusters}. I en era där filmlicensspel börjat tvätta av sin befläckelse och göra bot och bättring är det tråkigt med spelutvecklare som fortfarande ser dem som snabba inkomstkällor där speldesign, djup samt struktur får på foten, ställs i skuggan och lämnar en horribel röra likt {Ghostbusters}.

{Ghostbusters} är ett spel som borde förbjudas eller åtminstone skämsmärkas.
Efter den trallvänliga melodin tagit slut och spelet tagit sin början möts man av fyra glada men ack så identitetslösa spökjägare. Ingen av skådespelarna från filmen finns nämligen med i spelet. Detta behöver, tänker jag naivt och insiktslöst, inte nödvändigtvis vara negativt utan kan istället vara ett sätt att effektivt göra något eget och frigöra sig från filmens ramar. Men oj vad fel man kan ha. Ingen av karaktärerna har givits ens en gnutta personlighet och ännu mindre någon form av bakgrund. Karaktärsporträtten är lika tomma som en vit målarduk och detsamma gäller narrativet om det ens kan beskyllas för att existera. Du ska skjuta och fånga spöken, punkt, vad mer behöver förklaras? Faktum är att spelets totala mängd mellansekvenser kan summeras till fyra minuter nonsens för introduktionen följt av sex timmars spökskjutande utan rim eller reson. Bra, mer fokus på spel tänker du säkert. Men nej, det är inte bra, inte alls faktiskt.

Till vänster har du spelets fyra hjältar och till höger filmens. Likheter? De gillar att fånga spöken.
När man nämner ordet "Ghostbusters" associerar ofta många till Bill Murray och humor. Stryk det. Dina fyra tappra spökjägarkompisar gör sitt bästa för att kasta ur sig allsköns lustigheter, men det blir aldrig, med betoning på aldrig, roligt. Mycket handlar om hur bra de är på att fånga spöken och skjuta på spöken, allt varvat med noll engagemang från röstskådespelarnas sida. Jag förstår dem. Det hela görs värre av det faktum att man inte har någon aning vem de fyra spökjägande clownerna är och det har antagligen inte heller röstskådisarna. Dialogerna är genomgående skrattretande, hutlöst förvirrande och känns hela tiden ur kontext. Den överliggande ljudmattan som ackompanjerar ditt spökskjutande är faktiskt trevlig, men blir efter en tid enformig och växlas för sällan för att skänka någon större form av räddning till {Ghostbusters}.

Spelmekaniskt finns det inte heller mycket positivt att yttra. Spelet är en twin-stick shooter med allt vad det innebär. Du rör din stackars förvirrade spökbuster med den vänstra analoga spaken och riktar med den högra för att kunna avfyra ditt vapen i det övernaturliga motståndets riktning. Möter du större spöken eller demoner måste du byta till din Protonstråle för att avsluta den föga utmanande kampen. Ibland får du det tvivelaktiga nöjet att hitta gömda samlarobjekt eller hamra snabbt på A-knappen i ett menlöst Quick-Time Event, allt varvat med en banstruktur från helvetet. {Ghostbusters} tio olika banor är så förvirrande stora och utan någon känsla för riktning eller vägledning att de lyckas skapa en gudalik frustration sällan upplevd. Den serietidningsaktiga estetiken är skrattretande generisk även om det finns tillfällen (kanske två) då jag upplevt någon av spelets miljöer tilltalande. Faktum är också att lika mycket som spelet saknar ljudmässig variation saknar det visuell variation och merparten av {Ghostbusters} miljöer ser likadana eller snarlika ut.

Banstruktur,fiendedesign samt spelmekanik lämnar mycket att önska.
Om du har vänner du inte gillar, eller bryr dig om nämnvärt, kan du bjuda över dessa för att uppleva det horribla spektaklet tillsammans. Den största anledningen till att göra detta är för att komma förbi en av {Ghostbusters} största spelförstörande inslag. Under tiden som du skjuter hjälplösa gastar tjänar du nämligen erfarenhetspoäng som kan användas för att låsa upp diverse färdigheter till din spökjägare. Spelar du själv, och här kommer det urbota dumma, tjänar dina datorstyrda kompanjoner in erfarenhet men de kan inte använda den och inför varje avklarad nivå försvinner deras intjänade poäng och kan alltså inte nyttjas. Slutligen står man där, med en tungt uppgraderad spökmördare medan de andra mer eller mindre inte utvecklats ett dyft och fungerar bättre som spökmat än jägare. För att komma förbi detta bjuder du alltså in fyra stackars kompisar, förstör er vänskapsrelation för evigt men lyckas balansera ut en av {Ghostbusters} största brister. Enkelt löst. Men nog om det negativa, låt oss prata om vad Ghostbuster gör rätt.

Lura över fyra olycksaliga själar om du vill uppleva njutningen av generiskt spökpiskande.
Signaturmelodin är bra.

{Ghostbusters} är en fruktansvärd filmlicensprodukt utan djup och mening med spelmekaniska brister större än USA:s statsskuld och jag kan lova att även om du inte diggar den nya biorullen - är det inget mot vad du skulle tycka om detta dravel. Dessutom kostar en biobiljett inte ens hälften så mycket som det här spelet gör, så se filmen istället. Låt detta spel vara.

Nej, nej och åter nej. Undvik detta trams och lägg din hårt förvärade kosing på annat.

Nu ska jag öppna upp en burk Ben & Jerrys och skrikgråta framför min TV över de sex timmar jag aldrig får tillbaka.