Ghosthunter

Lazarus Jones heter huvudpersonen i Studio Cambridge senaste spel; Ghosthunter. Lazarus är ett ambitiöst försök till att skapa en riktigt cool spelfigur, ett försök som dessvärre misslyckas. Han är en utseendemässig blandning mellan Mel Gibsons karaktär Riggs i Dödligt Vapen-filmerna och Tyler Durden spelad av Brad Pitt i Fight Club. Han är även en beteendemässig korsning mellan de två och i Ghosthunter stöter han på en gammal skola fylld med blodtörstiga spöken.

Jones och hans kvinnliga partner får i uppdrag att undersöka det hemsökta gymnasiet och innan de vet ordet av har den klantige och arrogante Lazarus släppt lös ondskan ur husets källare och själv berikats med en del spöklika färdigheter. Han kan efter att ett litet spöke flyttat in i hans kropp nu se alla spöken trots deras osynlighet och han får även tillgång till ett alldeles speciellt spökfångargevär. Det går dock inte fullt lika bra för hans kvinnliga partner som tillfångatas av ett stort chefsspöke och det är nu upp till vår übercoole Gibson/Pitt-polis att genomsöka hela kåken, fånga alla spöken och frita sin partner innan chefsspöket äter henne till kvällsmat.
För att snabbt förklara spelets upplägg och exakt vilken typ av spel Ghosthunter är kan jag enklast jämföra det med Nintendos megafadäs Luigi’s Mansion. Även om Ghosthunter inte är tänkt att vara riktigt läskigt likt Silent Hill eller Resident Evil-spelen är det heller inte gulligt och barnvänligt som Nintendos kubpremiär men är principen densamma. Du ser Lazarus ur ett tradi-tionellt tredjepersonsperspektiv och det gäller att strosa runt i den övergivna skolan, träsket, båten och så vidare och med hjälp av sitt spökfångargevär samla ihop så många spöken man kan. Både Luigi’s Mansion och Ghosthunter har såklart kultfilmen Ghostbusters att tacka för allt då konceptet känns ungefär lika fräscht som Mäkis illerbebodda hemvist.

Att kontrollera Lazarus är tillsammans med själva konceptet att fånga spöken det sämsta med hela spelet. Mycket av den knökiga spelmekaniken från superstela Primal är kvar och med hjälp av en bångstyrig och ofärdig kamerafunktion, styltiga rörelser och en hel del knepigheter vad gällande autosiktet i spelet framstår Ghosthunter som ett snabbt utvecklat spel där spelkontrollen offrats för en framstressad julrelease. Förutom ganska rättfram action innehåller dock Ghosthunter några mer stealthinspirerade inslag där Lazarus måste smyga sig fram för att inte bli upptäckt. Dessa bitar av spelet känns dock aldrig särskilt välimplementerade i det spelmekaniska och de presenteras inte heller på ett naturligt sätt utan känns, precis som så mycket annat i spelet, som något framtvingat.

Det bästa med Ghosthunter å andra sidan är helt klart den grafiska biten som trots en viss avsaknad av atmosfär och trots att spelet aldrig blir speciellt läskigt är riktigt, riktigt välgjord. Allt från modellering till texturer, effekter, belysning och färger är oerhört välgjort, så snyggt att jag flera gånger måste stanna och kika lite extra noga runt omkring mig. Designen är godkänd även om både Lazarus och de olika spökena han jagar (eller jagas av) känns lite väl överdrivna. Malätna, lönnfeta militärer och bläckfiskliknande superbossar med åtta ögon är inte särskilt skrämmande, speciellt inte i jämförelse med de mer subtila och äckligt okonkreta monster som exempelvis Konami bjuder på i Silent Hill-spelen. Detta är dock något som Studio Cambridge uppenbarligen missförstått och istället skissat hårt på så överdrivet fantasifullt groteska och varierade spöken som möjligt. Men visst, man drar på smilbanden åt några av kreationerna. Jag förstår inte om spelet är en parodi eller om det sker omedvetet.

För alla som längtat efter ett aningen mer läskigt och mer svårkontrollerat Luigi’s Mansion är Ghosthunter ett givet val. För alla som föredrar spelbarhet framför visuella effekter tänker jag dock inte rekommendera Ghosthunter.