Gladius

Men hur kan man ta ett samhälle på allvar när krigarna går klädda i kjol och statsmännen i klänning, och där samtliga har pottfrisyr? Inte ens det tre år gamla pekoraklet där världens mest amerikanske australiensare spelade spanjor i den romerska armén lyckades ändra den uppfattningen.

Det är kanske därför få har försökt göra spel baserat på den eran. De flesta har blivit strategispel till PC. Åtminstone de bra. Stackars konsolägare har istället fått åkavagn-simulatorn Circus Maximus och hemska låtsasfightingen Gladiator: Sword of Vengeance, vad vi nu har gjort för ont. Nej, romarspel på konsol suger helt enkelt.

Sån tur då att Gladius inte är ett romarspel. Istället utspelar det sig i en fiktiv fantasyvärld med fyra kungadömen löst baserade på romarna, vikingarna, egyptierna och, tja, en massa gräs. Låtsasromarna i Imperia och barbarerna i Nordagh har krigat sedan länge, men efter det att valkyriorna offrade sig för att stoppa ondskan är allt lugnt. Nu ägnar sig alla istället åt fredliga gladiatorspel. Nej, det är aldrig någon som dör, vilket förklaras med att varje arena har förbaskat bra helare. Praktiskt. Allt detta berättas med en uppfriskande blandning av fantastiskt snygga handritade bilder. Gladius har faktiskt bäst art direction på länge ... synd bara att det inte överförts till spelmodellerna så bra.

När spelet börjar får du välja om du vill spela butter romarfjant vid namn Valens, eller het barbarbrud som heter Ursula. Valet är såklart givet, men bägge erbjuder en egen berättelse på runt fyrtio timmar. Vi får veta att Ursula är utvald av häxorna för att uppfylla nån hemsk profetia, men istället skickar kungen (jo, hon är givetvis prinsessa också) henne och hennes tvillingbror på träningsläger i skogen. Tjugo år senare är de lagom redo att börja spöa. Bägge känns trovärdiga som karaktärer i den myckna dialogen fast Ursulas röst låter lite väl gnällig.

Ni går omkring på en liten karta fylld med byar och större städer. På varje ställe finns en arena där man kan klubba på de lokala hjältarna. Du kan också handla nya prylar om du har råd, men du får vänta ett tag innan pengarna börjar trilla in. Gladius kan närmast kallas strategispelens motsvarighet till Gran Turismo. Varje arena har massor av tävlingar men du måste kvalificera dig på olika sätt. Varenda liten tävling representeras också av ännu en vrålsnygg bild. Mums.

Förutom Ursula och brollan Urlan (en stor typ med händer gjorda för att svinga yxa) kan du rekrytera nya deltagare i din lilla skola. Antalet figurtyper är enormt. Allt från tjuvar och vargar till magiker och legionärer till enorma pansargubbar, yetis och vandrande skelett. Det gäller att hitta lagom starka typer som kan göra ditt team balanserat. Själv satsade jag på två spjutkastare som inte svikit mig än. Du kan byta färger på varje figur och på så sätt sätta ihop ett riktigt lag eller skapa ett gäng clowner. Valet är ditt.

Striderna i spelet är klassiskt turbaserat strategispel. Varje figur kan gå olika långt och sedan bringa våld medelst olika attacker som du låser upp när de går upp i rang. Som vanligt är det en fördel att stå bakom motståndaren, högre upp, att använda eld mot is och så vidare. Dessutom används ett sten-sax-påse-system där liten typ har fördel mot stor typ, men nackdel mot mellanstor typ.

Striderna är ganska actionfyllda. Varje attack åtföljs av högljudda vrål och ohälsosamt mycket blod. Istället för att bara välja attacker från menyn måste du faktiskt se till att träffa rätt med hjälp av tajmade knapptryckningar på många olika sätt. Fast det är lite väl lätt att göra perfekta träffar hela tiden. Målet för respektive strid kan variera. Det är lite förstapersonsskjutare över dem. Deathmatch, mest skada på kortast tid, king of the hill, domination, krossa fiendens sten, såna saker. Alla slagsmål ackompanjeras av samma musikstycke som visserligen är välgjort, men blir tråkigt efter sisådär tio timmar. Men då kommer jag till nästa land och får ny musik. Tack. Just ja, flera spelare kan dela på ansvaret för ett team eller spela med varsitt team och kriga mot varandra.

Det finns alltså massor att göra. Tyvärr har spelet en del irriterande småfel. Grafiken är lagom snygg men inte konsekvent. Specialeffekter saknas nästan helt och träden i bakgrunden är uppenbart platta kulisser. Publiken som hejar på dig är kantigare än en kub. Kameran åker runt i onödan ibland för att kolla in någon datorgubbe som går några steg. Dessutom är det lite bökigt att hålla koll på utrustningen, särskilt när man börjar ha uppemot tjugo gladiatorer i stallet. Ett större problem är att spelet sätter många gränser. Innan du klarar den första regionalturneringen kan dina figurer inte nå över rang 5. Fast för att få delta i den måste du tävla i alla städer och innan det är avklarat hade du lätt kunnat komma fixa ett par rangar till - poäng som du helt enkelt inte får. Ett problem som jag lyckligtvis inte stött på men hört hemska berättelser om är att Playstation 2-versionen är buggigare än en hel loppcirkus och praktiskt taget ospelbar. Så spring nu inte ut och köp den bara för att jag gillar Xbox-spelet.

Jo, jag gillar Gladius. Det är knappast bildskönt men det enkla strategisystemet funkar utmärkt. Det enda som befläckar den utmärkta karaktärsdesignen är det faktum att Ursula har stringtrosor... det var väl lite onödigt? Skulle du förlora en strid är det bara att försöka igen och frustrationen uteblir eftersom det inte är onödigt svårt, kanske delvis för att datorn är en usel taktiker. Men att piska dum dator är kul det också. Trots att jag egentligen har annat att göra sätter jag mig och spelar Gladius igen. Bara en match till.