Godzilla

Filmen:
Vad får man om man tar en extremt förstörelsekåt tysk, ett gigantiskt ödlemonster som vanligtvis härjar omkring i Tokyo bland panikslagna japaner, skolkande ungdomsfilmskaraktären Ferris Bueller (det är svårt att se Matthew Broderick som någonting annat) från en av John Hughes bästa filmer som i det här fallet heter någonting grekiskt och är expert på radioaktiv strålning, Jean Reno med sin skäggstubb, staden New York och en speltid på två timmar som för varje minut som går känns som en evighet och lite till?

Man får Godzilla från 1998, ett sorgligt stycke skräpfilm regisserad av Roland Emmerich, där det enorma ödlemonstret Gåååådd-zillaaaaah (eller Gåååå-jiiiiiiraaa som uttalas med ett ilsket japanskt uttal) känd från dem japanska monsterfilmerna styr kosan mot New York för att rasera lite hus och göra livet surt för invånarna i staden som aldrig sover. Forskaren Niko Tatapoulos vars specialitet är forskning kring radioaktivitetens inverkan på olika livsformer på planeten och vars efternamn får ungefär 40 olika variationer (Tatatopless, Tatapopopopoloposos och en bunt till med tröttsamma felsägningar) innan eftertexterna rullar kallas in av militären för att undersöka saken. Mitt i katastrofens centrum finns också en mystisk fransos som utger sig för att vara försäkringstjänsteman, men som har en helt annan agenda än att bli månadens försäkringssäljare, samt Brodericks gamla flickvän som arbetar som journalist i New York.

Godzilla bjuder varken på den mängd spänning eller den kvalité på specialeffekter som skulle krävas för att kunna svälja dem många logiska luckorna, den bristfälla berättartekniken och dem papperstunna karaktärerna som förekommer under filmen. Emmerich hoppar fram och tillbaka mellan olika världsdelar under filmens inledning som ett dampbarn under en lång och stillasittande gudstjänst. Först är vi ute till havs där en båt attackeras av monstret, sen i Ukraina där Broderick gräver upp maskar från marken vid Tjernobyl, sen på Tahiti där jättestora fotspår av monstret finns, sen på Jamaica där ännu fler fotspår finns och slutligen i det stora äpplet, New York, där monstret börjar gå bärsärkargång på sätt som Usama Bin Ladin bara skulle kunna drömma om.

Militären gör sitt yttersta för att stoppa besten. Det skjuts en hel del, exploderar lite grann, men mest springs det omkring i panik och skriks så mycket som lungorna orkar. Mitt i allt en malplacerad kärlekshistoria där Brodericks gamla flamma ser honom på TV och inser att hon fortfarande har känslor för honom. Det som skulle ha kunnat bli en ganska söt avstickare till den inte allt för komplicerade ramhandlingen (Stort monster! Kaos! Byggnader som rasar! Monstervrål! Människoskrik!) blir istället till en störande sidohistoria som faller dels på Emmerichs totala oförmåga att regissera känslomässiga ögonblick, men också på Maria Pitillo vars skådespeleri är så pass gräsligt att juryn för Raspberry Awards belönade henne med en statyett för 1998 års sämsta kvinnliga skådespelare.

En välförtjänt utmärkelse. Konstigt att inte Broderick också vann någonting, hans insats som forskare är för det första inte trovärdig för fem öre eftersom han ser ut och beter sig som en överenergisk 12-åring, men han saknar också den pondus som krävs för hjälterollen han får sig mot slutet.

Bättre går det för Jean Reno som trots en ganska tramsig och stereotyp fransoskaraktär gör det bästa av situationen, men inte ens Reno och hans alltid lika stiliga skäggstubb kan rädda det här sjunkande skeppet till film från att nå ett riktigt bottenbetyg. Emmerich vräker på med effekter som är i klass med de specialeffekter som Jurassic Park bjöd på 5 år tidigare och försöker ursäkta bristen på logik/manuskvalité genom massiv förstörelse i form av en hel del byggnader och bilar som får smaka på vreden hos ett kärnvapenmuterat jättemonster.

Innan filmen släpptes hade man en marknadsföringskampanj där man försökte håna Jurassic Park genom taglinen "Size does matter" . Detta eftersom Godzilla är betydligt större än T-Rexen som skrämmer slag på karaktärerna i Steven Spielbergs mästerverk. Många har haft roligt åt denna tagline och det är inte svårt att förstå varför, för även om man nu så kaxigt påstår att storleken spelar roll, så hade jag mycket, mycket hellre sett att handling, skådespeleri, regi och underhållning faktiskt hade spelat åtminstone en liten roll.

För det här stinker rejält.

Bilden:
Godzilla har fått sig ett ansiktslyft från DVD-utgåvan, det är inget snack om den saken, men man hade kunnat göra det så otroligt mycket bättre än vad man levererar här. Svärtan är bedrövlig och full av polariseringar och annat smuts som dyker upp under filmens mörkare moment, färgerna varierar mellan att stråla med fantastisk livfullhet till att kännas urvattnade och djupkänslan som skulle kunna höja några av filmens storslagna förstörelsescener är platt genom hela filmen. Det enda som egentligen är riktigt bra är kontrasten under scener i dagsljus, där ser man åtminstone att man lagt ner lite arbete på att föra över filmen till BD-formatet. Det är fina närbilder med många läckra detaljer, vilket stundtals är till en nackdel då specialeffekterna ser ännu mindre imponerande ut med bra skärpa.

Ljudet:
Här bjuds på ett kraftfullt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp kaoset, förstörelsen och alla filmens intensiva ögonblick på ett mycket bra vis. Basen får gå varm genom hela föreställningen och den kraftfulla mixen kommer vid allt för frikostiga volymer att få dig att inte snåla lika mycket med tapetklistret nästa gång du tapetserar vardagsrummet. Man sugs in i berättelsen på ett fantastiskt sätt genom ljudbildens snortajta riktningsdetaljer, duktiga användande av samtliga högtalare och inte minst basen som mullrar på som om det vore ett åskväder i TV-soffan. Dialogerna är mycket tydliga genom hela filmen och filmens musikinslag har precis som de andra ljudeffekterna en bra tyngd bakom sig. Ett mycket imponerande ljudspår.

Extramaterialet:
Här bjuds inte på så mycket av värde. Ett sövande och svårbegripligt kommentarspår med tyska specialeffektsgubben Volker Engel och Karen Goulekas som babblar på i tekniska termer och tar onödigt många pauser i berättandet. Ett av de sämre kommentarspåren jag någonsin tagit mig igenom. Här finns också några featurettes om skapandet av filmen, ett par trailers, en musikvideo med The Wallflowers och en kompilation av de bästa fightingsekvenserna i Godzillahistorien där vi får se stora monster slåss mot varandra. Föga intressant det också.