Good Boy

Ibland kan man inte annat än låta sig imponeras av hur driftiga en del individer verkligen är, för det finns något härligt galet med att få för sig att producera en skräckfilm med en hund i huvudrollen. Något som står i stark kontrast till en annars så ofta stagnerad genre där gammal skåpmat återvinns och kokas om gång på gång. En strid ström av själlösa, lättsmälta historier som ofta handlar mer om att dra in snabba stålar snarare än att engagera och utmana.

För det är precis vad Good Boy lyckas med. På pappret är det så klart en till synes charmig gimmick och inte mycket mer. Men kreatörerna med Ben Leonberg i spetsen lyckas leverera så mycket mer. I Good Boy finner vi nämligen en historia fylld av vemod och personlighet, pepprad med lite kalla kårar och kusligheter - helt berättad ur hunden Indys perspektiv och utan någon egentlig dialog. Med andra ord, inga dåligt datoranimerade talande vovvar finnes här.

Good Boy försöker inte heller återuppfinna hjulet. Filmen är i grund och botten bara en enkel historia om en man, hans hund och ett hemsökt hus ute på vischan där en mörk entitet lever loppan. Vi får följa Todd, en ung man med någon form av kronisk lungsjukdom som har ärvt sin farfars gamla hus som har rykte om sig att vara hemsökt. Något som Todds syster är noga med att påminna honom om, och som oroligt ringer för att uppdatera sig kring sin brors hälsa.

Någon i källaren som vill kasta boll?

Todd å sin sida avfärdar det hela som rent trams, som vilken annan normalt funtad person antagligen hade gjort. Men i takt med att sjukdomen förvärras så blir också mörkret i huset mer påtagligt och aktivt. Indy gör så klart som vilken annan trogen hund som helst: följer sin husses varje rörelse och gnyr oroligt över hans djupa hostningar och allt sämre hälsa. Men mer än något annat så märker Indy av den illvilliga entitet som lurar i huset - som kryper mellan skuggorna, observerar från det tysta och inkräktar i drömmarna.

Och det ska ärligt sägas att från första stund, bara enstaka minuter in i filmen när Indy börjar höra och se saker, till synes stirrar ut i tomma luften, så får man som djurägare en olustig känsla i kroppen. Det är ett fenomen som gissningsvis alla hund eller kattägare vid något tillfälle upplevt - när ens ludna vän blint stirrar in i en hörna eller på en till synes tom dörröppning och man undrar: vad är det de egentligen ser? Vilket otroligt effektivt nyttjas här av filmskaparna till att skapa genuint obekväma scener som kryper in under huden på en.

Detta kombineras med ett simpelt men effektivt kameraarbete, stramt och återhållsamt manus samt sparsmakad men ytterst effektiv musik som sätter guldkant på scenerna med stämningshöjande, enkla toner. Man har arbetat snyggt med att hela tiden blockera ut så mycket av människorna som möjligt, och man jobbar ständigt med att visa oss världen från Indys perspektiv. Där mycket är ur fokus eller där vi bara tillåts se delar av saker, och sällan helheten.

Mörkret kryper närmare.

Indy, som spelas av Nova scotia duck tolling retrievern med samma namn, är av förklarliga skäl höjdpunkten med Good Boy och står för det i särklass (antagligen) bästa hundskådespelet någonsin - om nu det ens är en grej? Men alla reaktioner känns väldigt naturliga och bara det faktum att exakt noll CGI använts för hunden är minst sagt imponerande. Hans närvaro lyfter och sätter knorr på vad som annars skulle varit en ganska alldaglig "hemsökt hus"-film till något helt unikt. Berättelsen bär även med sig tydliga paralleller mellan det övernaturliga i huset och det oundvikliga i Todds kroniska sjukdom - vilket blir lite av en metafor för att försöka hantera något utanför ens kontroll.

Från Indys perspektiv blir det hela så klart än mer hjärtskärande, när han tvingas - förhållandevis hjälplöst, se sin älskade husse bli allt sämre. Speciellt mot slutet så finns där en del scener som slår en hårt i magen som djurägare, och spelar en hel del på ens känslor - och det definitiva i att tvingas gå vidare. Det är ett genomgående strålande hantverk och med en tajt speltid på blott 75 minuter som fokuserar på det viktigaste och inte mycket mer. Faktum är att en hel del lämnas öppet, men detaljer finns att finna för den som väljer att studera bakgrunderna mer noggrant. Vilket fyller i lite mer av tomrummet men knappast allt.

Huruvida detta är något positivt eller inte beror mycket på dig som tittare. Ifall du uppskattar att få en berättelse serverad i sin helhet på ett silverfat, då är inte Good Boy något du ska bemöda dig med. Likaså kan filmen kännas långsam, trots sin förhållandevis korta speltid - mycket beroende på hur starkt produktionen förlitar sig på tyst berättande. Men syvende och sist visar Leonberg med Good Boy att han har ett öga för detaljer och berättande, samt en tydlig fäbless för det mer experimentella. Vi kan inte annat än hoppas på att han fortsätter längs samma fotspår framgent för Good Boy är definitivt en av de mest originella och hjärtskärande skräckfilmerna på länge. Tajt, smart och sanslöst charmig.