Gothika

Jag tycker Halle Berry är en rätt medioker skådespelerska, med lika mediokra roller i bagaget. Från amerikanska tv-dramer till mutant i X-Men. Därefter Bond-brud samt halvtafflig skurk i Swordfish. Med den tragiska rolltolkningen som Leticia i Monsters Ball fick hon dock till en rejäl lyckopuck som gick rakt i mål på det årets oscarsgala. Hon visade var skåpet ska stå, och vips får hon alla roller hon pekar på. Problemet är att hon inte kan välja roller för skit. Bevis för detta påstående finns. Aktuella Catwoman är ett av dem. Gothika är ett annat. Risig agent eller taskig urskiljningsförmåga, välj själv. Jag tror både och. I regissörsstolen sitter den franska regissören Mathieu Kassovitz, som tidigare regisserade bland annat den franska dryparen Medan vi faller.

Halle gestaltar Miranda Grey, en kriminalpsykolog som arbetar på ett sinnessjukhus. På vägen hem en regnig kväll är hon nära att köra över en sargad flicka som står mitt i vägen. Sedan tappar hon medvetandet. När Miranda vaknar upp befinner hon sig på jobbet, fast på fel sida av gallret, och hon blir snabbt införstådd i att hon sitter anklagad för mordet på sin man, Doug (Charles Dutton). Något som hon inte har något som helst minne av, och här börjar för Miranda kampen för att i första hand ta sig ur det välbevakade sjukhuset, men också för att ta reda på vad som egentligen hände hennes man. Men ju närmare hon kommer sanningen, ju närmare kommer hon även en fruktansvärd hemlighet.

Jag tycker det är pinsamt uppenbart vilken genomslagskraft de japanska skräckfilmerna fick i och med The Ring och Dark Water. Den förstnämnda kom ju som bekant ut i amerikansk tappning härom året och på väg är även en re-make på den senare. Och ironiskt nog känns Gothika väldigt mycket japansk skräckfilm, trots att den inte alls har något med Japan att göra egentligen. Men elementen från det japanska sättet att göra skräckfilm finns där och jag får stora vibbar. Men nu måste jag även förklara mig utan att för den skull avslöja för mycket av handlingen. Flickan som Miranda nästan kör över är nämligen redan död. Därmed inte sagt att hon är borta. Tvärtom är hon tillbaka för att hämnas gamla oförätter. Känns detta igen? Kunde tro det, även fast vi givetvis slipper den numera klassiska otäck-och-lortig-flicka-kryper-ut-ur-en tv-apparat-scenen.

Trots att Halles medverkan känns lika yada-yada som vanligt gillar jag den här filmen. Den första timmen är rent ut sagt riktigt kanon, då stämningen byggs upp från bara läskig till bisarrt läskig, och det bjuds på chockeffekter, den ena värre än den andra. Jag kan avslöja så mycket att (till och med jag som är en gammal Resident Evil-fantast!) blev vid några tillfällen riktigt styggt träffad i maggropen av chockeffekter. Tyvärr händer något efter den brutalt bra första timmen. Stämningen dör, tempot tappar fart och mitt intresse för karaktärerna svalnar. Historien känns mer och mer förutsägbar ju mer man börjar närma sig filmens final vilken imploderar och blir något jag ägnar en axelryckning åt. Eller möjligtvis två. Men, lysande scenografi, den alltid briljante Robert Downey Jr i biroll, samt en alltså riktigt bra första timme gör att jag inte har lust att sätta ett sämre betyg än sex av tio på Gothika.Inte alls.