Ground Control 2: Operation Exodus

När Ground Control kom blev det snabbt ett mina absoluta favoriter när det handlar om realtidsstrategi. Jag slukade spelet och följande expansionen - Dark Conspiracy som en hungrig varg. Så att säga att jag hade enormt höga förväntningar på uppföljaren är en kraftig underdrift. Anledningen till att jag berättar det här för dig är för att du ska förstå varför jag kanske verkar lita gnällig längre fram i recensionen. Höga krav är inte alltid lätta att leva upp till.

Det som är bra med Ground Control-serien är främst dess tillgänglighet. Ja, och det enormt coola artilleriet förstås. Man behöver inte hålla på att bygga upp sin bas i varje uppdrag. Man behöver inte samla stockar, sten, strutsar och annat som behövs för att få sin krigsmaskin att snurra. Fokus ligger på strategi och inget annat. Precis som i ettan är GC2 uppdelat i två huvudkampanjer. Precis som i ettan handlar den första kampanjen om soldater och stridsenheter som liknar de vi är vana med från verkligheten. Det är artilleri, stridsvagnar och så vidare. Visst, handlingen utspelas i en fjärran framtid och i yttre rymden och enheterna ser givetvis ut därefter. Men du förstår vad jag menar, man känner liksom igen dem. Annat är det i den senare kampanjen. Då kontrollerar man en utomjordisk ras - Virons. De har stridsenheter som är mer organiska. De förlitar sig mycket på kemiska vapen och kan sammansmälta två enheter till en ny och starkare tredje.

Spelets strategiska huvudpunkter är landningsplatser och så kallade Victory Locations. Landningsplatserna för att det enda sättet att få tag i förstärkningar är att beställa dem och få dem levererade med flyg till stridsscenen. Och har man förlorat sin sista landningsplats så är det kört med den biten. Man köper inte enheter för pinnar och bär man samlat med sina bönder utan för poäng som man får för olika saker. Man får poäng för att ta kål på fiender. Man får poäng för att erövra och hålla Victory Locations, landningsplatser och så vidare. Det här är ett mycket smidigt sätt att spela på. Man kan fokusera på det som är skoj och slippa hamstra förnödenheter och bygga, bygga, bygga baser hela tiden. Man är också väldigt mån om att skydda sina erövrade platser för att de o så viktiga poängen ska fortsätta ticka in.

Spelet är verkligen kanon men nu kommer det utlovade gnället. Jag är så väldigt less på de egna truppernas urusla AI. Det är visserligen inte bara GC2 som har helt kass sådan utan de flesta andra RTS dras med samma problem. Enheter kan inte på något sätt ta hand om sig själva. Råkar de ut för något som man själv inte har koll på så är det med största sannolikhet kört. Väljer man att anfalla en fiende med sin helt överlägsna grupp stridsvagnar så skulle man kunna tro att de på avstånd bombarderade den stackars motståndaren till fint pulver. Nej, istället så angriper de som galningar och kör så nära de bara kan. Som om de försökte ta kål på honom med tänderna istället för med sina höghastighetskanoner. Scenen som utspelar sig på skärmen är så komisk att man nästan tror att det är en bugg. Stridsvagnarna har tydligen inte heller läst spelets manual. Där har Massive Entertainment enkelt och tydligt förklarat att de flesta bepansrade enheterna har starkare skydd på framsidan och svagare bakåt. Ett faktum som uppenbarligen gått spelets stridsvagnsbesättningar helt förbi. De kan gladeligen vända rumpan till när en fiende anfaller. Vill man retirera så vänder de också då den svagare baksidan till istället för att backa sig ur faran, trots att de är under beskjutning. Galet, helt galet. Som sagt så är detta inte ett problem som bara GC2 har utan det delas av mer eller mindre alla liknande spel. Tråkigt är det i alla fall. Men som sagt; höga förväntningar...

Något som inte alls är tråkigt är onlinedelen. När föregångaren såg dagens ljus så var Internetspelandet inte alls så utbrett som det är idag. Nu finns det prima möjligheter att mäta sina krafter mot andra på nätet. Det finns en mängd banor och spelsätt att välja bland. En ren bonus är också att de flesta jag mött under tiden jag testat spelet har varit klart vänligare och trevligare än de man träffar under en UT-match eller under en omgång Battlefield. De Victory Locations jag nämde tidigare kan man väl också säga vara en anpassning för bättre onlinespel. De påminner ju inte så lite om baser i Battlefield eller liknande spel oc fungerar riktigt bra även i ett strategispel.

Ground Control 2 är ett mycket bra spel. Grafiken är snygg och storyn klart godkänd. Enheterna är varierande och sidorna är väl balanserade utan att för den skull vara tråkigt lika. Utvecklarna fnissar nog säkert fortfarande åt att de lyckats få den gamla porrskådisen Tracy Lords att göra en av rösterna till spelet. Själv fnissade jag som en skolpojke då jag krossade en dryg dansk vid namn PrebenRulez med en stridsvagnskolonn. Internet är ett farligt ställe, speciellt om man är dansk.