Guldkompassen

Att varenda bok som har minsta lilla gemensamma nämnare med Harry Potter söks upp, köps upp och filmatiseras i hopp om att få rida på framgångsvågen är allmänt känt vid det här laget. Så varför det tog mer än 10 år att lägga vantarna på Guldkompassen ter sig något suspekt. Men visst kan det ha funnits marknadsföringsmässiga fördelar att låta Narnia, The Dark is Rising, Eragon och Stardust leka klart i fantasy-hagen först.

Att den här är en produktion som man menar allvar med är dock inget att snacka om; en skådespelarensemble med mer stjärnglans är vintergatan, New Line Cinemas dyraste film någonsin och dessutom en story som gör sig perfekt på vilken DVD-baksida som helst: Den föräldralösa flickan Lyra lever ett stillsamt liv på ett gammalt brittiskt lärosäte. Hennes enda anhörig är farbrorn Asriel, en vetenskapsman som forskar kring parallella världar. När så Lyras bästa vän blir kidnappad leder vägarna till en märklig plats vid Nordpolen och en gyllene kompass som sägs vara en vägvisare till sanningen.

Till skillnad från mycket annat i genren som känns som matinéfilm med extra allt-tillbehör så avviker Guldkompassen från mallen. Det finns något lågmält i anslaget där man inte sätter iväg i episka slag eller spänner bågen till bristningsgränsen. Istället läggs det en del tid på att låta stjärnskottet Dakota Blue Richards förmedla barnets perspektiv, ofta med en kontenta där barn är förmögna till bredare perspektiv än vuxenvärlden.

Huruvida den taktiken kommer fungera kommer det krävas åtminstone en film till för att utröna, filmerna är ju tänkta som en trilogi. Vad som enkelt kan konstateras redan nu är att förtjänsterna ligger på det visuella planet med topptrimmade effekter och storslagna miljöer. Scener som när hundratals häxor kommer flygande eller polarisens solglittrande dröjer sig kvar. Däremot har jag svårare att dra mig till minnes vilken handlingsmässig kontext som scenerna förekom i vilket, trots att storyn på pappret känns hur klatschig som helst, får sägas vara ett tecken på att handlingen väger lite lätt.

Men visst finns det anledning för Philip Pullman, författaren bakom böckerna, att vara nöjd med första byggstenen i trilogin. Inte minst för att den trots en fullsmockad genre, som man borde kunna avkräva trängselavgift på, står på egna ben även om fundamentet inte är riktigt så distinkt som man hade kunnat hoppas på.