Hard Candy

Det är så oerhört härligt när en riktigt bra film dyker upp från ingenstans. Man vet inget om den, har inte läst en enda recension av den och har inga som helst förväntningar.

Detta var fallet med Hard Candy för min del, efter att ha sett trailern för säkert över ett år sedan hade jag helt glömt bort den, tills i torsdags då den damp ned i redaktionens brevlåda inlindad i ett ursnyggt omslag som kändes spännande och annorlunda.

För en rent utsagt larvigt liten budget på 4 miljoner dollar har David Slade lyckats skapa en av de mest täta och intensiva thrillers jag sett på senare år. Handlingen kretsar kring den 32-åriga flickfotografen Jeff och hans möte med nätflirten Hailey. Jeff är pedofil och tror sig ha lurat den charmiga 14-åringen när det egentligen visar sig vara precis tvärtom. Hailey drogar, binder och torterar Jeff i sitt eget hem och en våldsam och omskakande historia om hämnd, hat och missriktad sympati tar vid.

Hard Candy är en psykologisk thriller proppad med underbara kvaliteter. Till att börja med är bilden av den påstådde pedofilen uppfriskande realistisk och istället för den introverte fläskgrisen med svettig panna får vi lära känna en utåtriktad, manipulativ och beräknande figur som man både hatar och sympatiserar med på samma gång. Hailey spelas av det nittonåriga stjärnskottet Ellen Page som är så pass bra att det riktigt slår gnistor om vissa scener.

Patrick Wilson gestaltar Jeff och gör även han en strålande insats. Intensiteten, närvaron, paniken och klaustrofobin är hela tiden närvarande och Slades urläckra bildspråk. Täta närbilder i ljuv kvalitet staplas på varandra och tillkommer gör en mycket välmixad ljudbild. Om du vill se årets hittills bästa thriller är det Hard Candy du ska hyra. Ingen annan.