Hell Ride

Föreställ dig världens sämsta film genom alla tider. Föreställ dig avgrundsdjupa vrål från samtliga ur soffan, migrän, blödande ögon och vansinniga andningssvårigheter. Tänk dig tortyr, polsk stegling. Tänk dig att stå fastbunden på ett torg medan hela Superplay-redaktionen kastar deras frisyrer på dig. Kroppen ger upp, hjärnan ger upp - alla sinnen vill kräkas och kroppens slutliga reaktion blir att falla i koma. Tänk dig det, fast värre. Ja. Så kan filmupplevelsen Hell Ride mest rättvist beskrivas, utan några som helst överdrifter.

Tarantino har gått ned sig, mer än lovligt. Jackie Brown var skräp, Kill Bill var skräp, Death Proof = en jobbigt söndersnackad sleaze-rulle utan riktig substans. Den en gång så briljante manusförfattaren-gone-regissör är idag en äcklig överskattad one-hit-wonder som gör vad han vill, hur han vill, med hur mycket pengar som helst, och sen alltid blir kallad för visioner/geni oavsett slutresultat. Hell Ride, denna bedrövliga mardröm till skräpfilm har Tarantino varken skrivit eller regisserat och ska därmed givetvis inte bestraffas för det. Vad han däremot har gjort är att producera filmen, som skrivits och regisserats och av den gamla TV-serie-pensionären Larry Bishop.

Bishop, förbrukad gammal biker-film-reject, och känd från skräproller i Laverne & Shirley (gammalt junk) och Dukes of Hazard (ännu äldre junk) gör här (enligt han själv) en paradroll som den bistre och benhårda biker-kungen Pistolero (lyssna bara på namnet, och kika bara på lösskägget eller frisyren). Bishop, Mihael Madsen och han med oerhört avlångt ansikte från nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre åker runt på tokuselt ihopbyggda låtsas-choppers nånstans i Arizona, dricker whiskey, pratar om att skjuta folk och klämmer på en hel del bröst.

Faktum är att brösten stoppats in lite varstans, allt för att motivera publiken att sitta kvar medan allt från dialog till skådespel, foto och själva storyn haltar så pass att man till slut inte begriper ett skit av vad den egentligen extremt enkla skräphistorien, förtäljer.

Lary Bishop och en sedvanligt bajsnödig Michael Madsen (med obligatorisk kråsskjorta och på tok för högt motorcykelstyre) åker MC och är coola gubbar, i en fiktiv värld inte långt ifrån den i Tarantinos egen Grindhouse-feature Death Proof. Mitt i allt dyker Dennis Hopper upp, usel som aldrig förr, iklädd mockajacka med fransar. Strax därefter kliver David Carradine in i bild, usel som vanligt och med för stor kavaj. Ingen av dem presenteras och deras karaktärer känns så lösryckt meningslösa att man nästan skriker av smärta.

Värst, i en soppa så illaluktande att hockeysusp doftar sommaräng i jämförelse, är ändå Bishop själv. För förutom att Hell Ride innehåller den sämsta handlingen i en film sedan Uwe Bolls House of the Dead, är han som skådespelare så fruktansvärt horribelt supersämst att det ibland syns att de (snudd på lika usla) motspelarna har stora problem med att hålla sig för skratt. Bishops karaktär Pistolero väser, pippar vilt under filmens första timme och väser lite mer. Han har en osedvanligt välfönad Barbara Streisand 1987-frisyr och står ofta med tummarna i framfickorna, lite bakåtlutad... och ser ut som den mest missplacerade karaktären i filmhistorien.

Jag förstod faktiskt aldrig handlingen i Hell Ride, och detta inte eftersom jag inte koncentrerade mig - tvärtom. Jag satt på helspänn, förbluffad över filmens makabra uselhet. Storyn fattade jag aldrig för att filmen som sådan gör det omöjligt att begripa någonting överhuvudtaget förutom att Larry Bishop är 100% talanglös. Jag passade dock på och stal synopsis från en svensk filmsida, för att kunna förklara lite om vad handlingen innehåller. So. Here goes.

Pistolero och hans dödliga motorcykelgäng "The Victors" letar efter en skatt som gömts under mystiska omständigheter, allt medan deras ouppklarade affärer med djävulsdyrkarna the 666:ers eskalerar till ett krig på vägarna. Dubbelspel, hemligheter, gängfighter, sexpartyn och hämnd leder mot den stenhårda upplösningen.

Låter det bra? Nej. Just det. Ingen kan få Hell Ride att låta bra, inte ens på papper.

Taraninos har sagt att han tycker att Hell Ride är "super fucking cool" och hör hemma bland Death Proof och Planet Terror i Grindhouse-universumet. I och med det uttalandet förlorade jag precis den (lilla-lilla) gnutta respekt jag hade kvar för mannen som skrev världens näst bästa film (Natural Born Killers) och jag avslutar därmed den här sågningen med ett adjö till såväl producenten Quentin Tarantino som regissören Larry Bishop; Hejdå klåpare!