Hitman Contracts

I rent och rött ursinne ger jag flipperspelet ett hårt knä någonstans i myntreturtrakten. Jag ser livet försvinna ur maskinen och lamporna på displayen format ett slam tilt-meddelande. Vårt samarbete till högre poängnivåer är slut. Jag går min väg och låter spelet starta om.

Det är i ungefär samma situation vi hittar Agent 47, liggandes ensam på ett hotellrum i paris. 47 har fått buken punkterad av en kula, och spelet är uppenbarligen slut för honom, och oss. Då har det inte ens börjat än. Någonstans på den hårfina gränsen mellan liv och död får vi ledsaga 47 genom hans gamla synder. Det är minnen från förr som väcks till liv av slummens symfoni utanför. Skrik, oväsen och buller ser till att det förgångna återvänder och vi får härmed kontrollera 47 genom hans tidigare uppdrag.

Det är inget vacker liv han har levt. Vi finner inte sommargröna ängar, ingen radhusidyll med grillfester och glatt vänsterprassel med grannens fruga. Det är ond bråd död, kallare än en kylbox och spräckfyllt med våld. Det börjar med att 47 mördar sin far på ett kritvitt golv i ett ungerskt sinnessjukhus. Flykten därifrån kantas av psykfall och mördade kopior av vår antihjälte. Vid entrén till sinnessjukhuset står den ungerska insatsstyrkan beredd att öppna eld mot allt misstänkt som rör sig. Inget är som sig bör, mentalfallen stapplar runt i ren förvirring och ett blodspår täcker golvet. Hur sinnesrubbat det än må tyckas vara, är detta faktiskt en bra introduktion till hur man kan lura sig ut ur ett dårhus. Då Agent 47s svarta kostym med tillhörande vita skjorta och röda slips är rätt lätt att känna igen, gör man klokt i att klä ut sig till något annat. Att närma sig insatsstyrkan utklädd som skötare, patient eller 47 resulterar snabbt i hetsig eldgivning. Men om man hittar en ensam patrullerande polis går det bra att oskadliggöra honom, stjäla hans kläder och vapen och sedan lugnt traska ut genom stora entrén.

Det är här Hitman-spelen har mycket av sin glans. Möjligheten att kunna slutföra ett uppdrag precis som man vill. Förvandla frontentrén till småatomer och måla väggarna röda med hängivenhet, låta vapnen föra en ihärdig diskussion med döden. Kör på för all del. Eller vill du hellre kravla i mörkret, snärja folk med pianotråd och ta deras plats i vardagen? Funkar bra det också. Det är en intressant dynamik som IO presenterar för oss. Men det är även i den här dynamiken som jag finner att spelets största brist finns. Man har gjort det för enkelt för spelaren att mörda varenda varelse med ett blodomlopp, och inte sett till att förstärka smygaspekten av spelet. Ju högre upp man kommer i svårighetsgraderna, desto mer slughet måste man ta till. Men det känns lite som att de flesta kommer att skåda spelet från Agent 47s egna ögon, och spela det som ett FPS där allt är enkelt att mörda. Dessutom saknas det animeringar som förstärker smygandet. Varför kan man inte trycka upp 47 mot en vägg? Eller få honom att kika runt ett hörn för att få en bättre bild av omgivningen? Självklart står spelet utan dessa funktioner, då kameran kan vändas lite som man vill. Men ändå känns det som att mitt uppe i all actionfest skulle det behövas ett par droppar Splinter Cell eller Metal Gear Solid.

Hitman och IO har alltid levererat kompetent grafik, och Contracts är inget undantag. 47 är snyggt skulpterad och även om omgivningarna fylls med lite väl mycket räta vinklar och kantiga föremål, känns de alltid realistiska och fyller flera syften. Bandesignen lämnar ibland lite att önska, då det ibland kan bli lite rörigt när det är mycket dörrar och rum i flera byggnader. På banlistan finner vi bland annat ett slakthus, en brittisk herrgård och hotel med dolda hemligheter. Atmosfären som sprids på banorna är dock ofta träffsäker och förstärker spelets karaktär. Jesper Kyd hjälper till på ett mästerligt sätt med sin fenomenala musik, och lyckas sprida en otrolig stämning så fort som musikslingorna börjar slingra sig ur högtalarna. Ett spel brukar ju förhöjas av ett bra soundtrack, men denna gång är det faktiskt bland det bästa jag har hört. Subtila stycken blandas med pampig actionmusik och tillsammans med spelet bildar det en samlad helhet där man satsar på att leverera en involverande spelkänsla. Något som IO verkligen lyckas med. Lägg även till att alla ljudeffekter och talet även det håller en mycket hög klass.

Hitman Contracts siktar högt, men når inte ända fram. Många spelare kommer nog att ta den lätta vägen och skjuta sig vilt genom spelet, och därmed missa de många spelmässiga nyanser som finns att hitta. Man får resa världen runt och besöka spännande platser, och ingen på dessa platser är speciellt glad över att se 47. Att hålla sig dold och hemlig är en stor del av tjusningen med Hitman-spelen, men att samtidigt veta att man kan vara hemsk och våldsam. Dock är balansen ofta väldigt skev. Det går väldigt fort att springa igenom spelet på normal svårighetsgrad. Ställer man upp det hela lite får man genast lite ordentlig utmaning, och det är här spelet ska spelas. Den utökade arsenalen gläder visserligen mig, men känns inte helt klockren, men variation behövs, utan tvekan. Bra grafikarbete och en påtaglig stämning hjälper till att fånga mig i Agent 47s förflutna. Men det får mig inte att blunda för de grundläggande fel som finns.