Hostel 2

Eli Roth fick en snilleblixt när han skulle göra Hostel 2. "Varför inte bara ta och ändra handlingen så att dem tre IQ-befriade killarna som fanns med i ettan byts ut mot tre tjejer som får bo på samma vandrarhem som killarna blev bortförda från? En får vara nörd, en får vara bimbo och en får vara någorlunda klar i skallen. Då får vi ju en helt ny film". Japp, så tänkte han nog, Tarantinos kompis och tillika en av de sämsta filmskaparna i Hollywood, för annars skulle det inte kännas som att man satt och kollade på den första filmen igen, fast drygt 10 gånger sämre.

Hostel 2 består av precis samma genomruttna upplägg där äcklig och närmast outhärdlig tortyrporr som får det att vrida sig i magen på en är det enda som tycks vara av väsentlig betydelse. Här bjuds vi bland annat på en scen där en naken tjej hissas upp i taket, hängandes upp och ner, bara för att sedan bli dödad av en annan naken kvinna som lägger sig under nyss nämnda upphissade kvinna, skär upp henne med en sylvass lie och badar i blodet.

Det är äckligt något djävulskt och man mår verkligen dåligt av att se Hostel 2, inte bara för att våldet är så magstarkt och fyllt av panikfyllda skrik att ens grannar förmodligen ringer in en anmälan om mord till polisen om man nu råkar ha ljudet för högt uppskruvat. Nej, Hostel 2 får en att må dåligt även vad gäller skådespeleri och musikval. Skådespelarna med Bijou Philips, Lauren German och Heather Matarazzo i huvudrollerna är alla (då menar jag samtliga medverkande i filmen) så otroligt kassa att det nästan är en slags bragd att kunna samla så många talanglösa individer i en och samma film. Musiken då? Låter som om man befinner sig i en mardröm där baltisk folkmusik spelas. Brr.

Om ni har fått intrycket att denna recension är skriven av en moraltant som hatar allt vad våld heter, så ska tilläggas att så inte är fallet. Jag är en skräckfilmsälskare som inte tackar nej till lite härligt splattervåld om det känns berättigat och tillför någonting till berättelsen. Men när man gör som Roth och formligen frossar i sadistiskt våld och nakna kvinnokroppar, medan så triviala saker som bra dialog, trovärdiga skådespelare, spänning och passande musik helt och hållet lyser med sin frånvaro känns det mest bara som ett tecken på att han faktiskt är en av världens just nu sämsta filmskapare. Sopa!

DVD:n från Sony håller relativt hög klass med en bild som fångar upp äckligheterna och våldet på ett i sammanhanget ganska imponerande sätt. Något grynig i vissa stunder, men det gör ingenting då filmen är så dålig att man gärna missa några smådetaljer. Ljudmässigt är det dock full pott hela vägen, kraftfullt och med en bra surroundmix. Extramaterialet består av några featurettes, 3 olika kommentarspår, ett gäng med borttagna scener (10 till antalet, vilket känns lite med tanke på att hela filmen med gott samvete hade kunnat finnas med där), tabbar och misstag samt en radiointervju.