I Swear

I Swear är den verklighetsbaserade filmen om den skotska mannen John Davidson. Som ung har han början till en lovande karriär som fotbollsspelare, men i tonåren drabbas han av ofrivilliga rörelser, tics, och ett syndrom som omvärlden vid tiden känner till väldigt lite om. För regi står Kirk Jones, vars inte överdrivet imponerande meritlista består av filmer som My Big Fat Greek Wedding 2, What To Expect och Nanny McPhee. Vi kan redan här konstatera att Jones i och med I Swear regisserat sin hittills bästa film.

Skådespeleriet är fenomenalt. Vi får hänga med Peter Mullan, en av mina absoluta favoritskådespelare, Shirley Henderson (hemskt jobbiga Moaning Myrtle från Harry Potter-filmerna) och Maxine Peake. Men stjäl showen fullständigt gör Robert Aramayo som den vuxna John Davidson. Herrejävlar, jösses så bra han är. Vi känner honom som den unge Ned Stark i Game of Thrones och Elrond i plastiga Rings of Power. Han gör sitt livs rollprestation och vann en BAFTA för bästa manliga huvudroll. Filmen, och Davidson själv, fick oönskad uppmärksamhet under årets Oscarsgala då han skrek ut ett visst tabubelagt ord mitt under ceremonin. Kritik och hatstorm följde. Rasism eller tics? Efter att ha sett filmen får man en helt annan förståelse och tankeställare. Alla har hört talas om Tourettes syndrom. Populärt att skämta om, för visst är det på papperet kul med någon som saknar impulskontroll och slänger ur sig könsord och förolämpningar?

I Swear kan räknas som både biografi, drama och komedi. Den är djupt berörande, jag sitter med glansiga ögon vid flera tillfällen. Den bjuder också på en hel del riktigt dråpliga och roliga situationer. Inte minst inledningsscenen. Eller scenen där Davidson sätter sig i en bil tillsammans med en ung tjej som för första gången i sitt liv träffar en annan människa med Tourettes. De river av ett medley av svordomar som får biosalongen att brista ut i asgarv. Och det är en återkommande känsla med filmen: Den är avväpnande. Man njuter av att följa med. Den är sprängfylld med humor, men även mörkare passager och vi får en bra inblick i hur helvetiskt det faktiskt är att leva med ett syndrom som folk inte känner till eller tar på allvar. Davidson hamnar ofta i jobbiga situationer till följd av den bristande impulskontrollen, men det finns alltid ljusglimtar. Människor som tar honom till sig.

I Swear är på så vis en viktig film. Den öppnar upp för ett ämne som gemene man vet ytterst lite om. Jag blir nyfiken på att lära mig mer. Det kanske inte kommer som någon överraskning när jag säger att jag älskar I Swear? Det är en på många sätt helt fantastisk upplevelse. En film jag kommer säga till alla i min närhet att se. Jag säger det inte ofta, men jag hade faktiskt gärna sett att den var lite längre. För man vill inte att den ska ta slut. Alternativt att man hade disponerat speltiden lite annorlunda.

Jag tycker att man tappar bort sig lite, kör för hårt på biopic-spåret. För ett så pass intressant och viktigt ämne så tycker jag att man skyndar förbi vissa passager. Kanske hade den rent av passat bättre som miniserie? Jag vill ha mer av Davidsons barndom, den hoppar för snabbt från tonår till ung vuxen. På samma sätt hade jag velat se mer av hur han börjar hjälpa andra i samma situation. Helt plötsligt kontaktas han av den unga kvinnans föräldrar och han berättar för henne att han haft fler liknande möten. Det funkar, men det går lite för snabbt och jag hade velat se mer av just den delen av intrigen.

Man rör sig alltså i samma mönster som biopics ofta gör, med lite hit and miss. Men jag ska inte klaga. I Swear är en av årets hittills bästa filmer, en av de mest underhållande jag sett på länge. Ett glädjepiller och en tankeställare. Och en som kommer att leva kvar i minnet.