Identity Thief

Filmen:
Man behöver inte direkt vara hjärnkirurg för att begripa att det är ett monumentalt misslyckande när en komedi får en att skratta mindre än vad man gjorde när man tittade på Schindler's List. I fallet Identity Thief är det exakt så det känns. Jason Bateman spelar huvudrollen som revisorn Sandy Patterson som får sin identitet och sina kreditkort stulna av en bedragerska i form av Melissa McCarthy, vilket leder till en högst osannolikt roadtrip där Bateman ges en vecka av myndigheterna för att få tag på bedragerskan och rentvå sitt namn.

Identity Thief är en nästan två timmar lång komedi där man inte skrattar en endaste gång.

Anledningarna är många, men den största orsaken till den totala avsaknaden av underhållning är utan tvekan Melissa McCarthy. Denna hemska, hemska kvinna som av någon märklig anledning blivit en av Hollywoods mest eftertraktade "komiker" efter hennes Oscarsnominerade (!) insats i filmen Bridemaids är så bedrövligt urusel att man gång på gång tappar tron på mänskligheten när hon öppnar sin trut och försöker vara rolig. Maken till ensidig "komiker" får man leta länge efter. McCarthy kör stenhårt på extremt överspel med "roliga" miner och tron på att högljudd och tjock automatiskt resulterar i gapskratt. Det blir inte heller bättre av att hennes karaktär är en av de absolut mest osympatiska karaktärerna som dykt upp på den vita duken under de senaste 30 åren, vilket förvärras ytterligare och blir extra outhärdligt när manusförfattaren fått för sig att vi tittare ska känna någon form av medlidande för karaktären mot slutet av filmen.

Det är ett grepp som funkade strålande i John Hughes-klassikern Raka spåret till Chicago där John Candys karaktär under större delen av filmen var oerhört svår att tycka om, men som man plötsligt tog till sitt hjärta och på något sätt ursäktade för mycket av hemskheterna när den hjärtskärande sanningen kring hans liv bubblade upp till ytan. I McCarthy och Identity Thiefs fall fungerar det inte så. McCarthys karaktär är olidlig från första till sista sekund och även om karaktärerna runtom henne plötsligt ändrar uppfattning på ett rosa molnliknande sätt mot slutklämmen, så gör inte jag det.

Här finns inget hjärta, ingen själ och definitivt ingen humor. Bara en massa scener, som likt sin titel, försöker stjäla sin identitet från andra och betydligt bättre filmer i genren. Regissören Seth Gordon som lyckades så bra i Horrible Bosses slarvar tillsammans med manusförfattaren Craig Mazin bort potentialen till en underhållande roadtripkomedi i en film som förlitar sig alldeles för mycket på trött slapstick (tydligen jätteroligt att slå folk över strupen) och den gapiga tjockishumorn som McCarthy bidrar med.

Inte ens stackars Jason Bateman, lika pålitlig som alltid trots ett bedrövligt manusarbete att jobba utifrån, lyckas rädda filmen från ett riktigt, riktigt lågt betyg som förhoppningsvis kan avskräcka några av er från att genomlida eländet.

Bilden:
Här finns det inte mycket att klaga på. Identity Thief levereras med en toppentransfer där skärpan är kanonfin genom hela filmen komplett med ljuvlig detaljrikedom, välbalanserade färger och en klart godkänd svärta (om än något grådaskig på sina håll). Smuts, repor och andra tråkigheter syns inte till överhuvudtaget och helhetsintrycket är således mycket bra.

Bilden har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som i likhet med många andra liknande komedier gör sitt jobb utan att glänsa. Det är en stabil ljudmix som vaknar till under filmens något mer energiska ögonblick då samtliga högtalare levererar bra tryck och fin precision, men för det mesta puttrar man på med en ganska fronttung historia som fyller sin funktion på ett, i ärlighetens namn, ganska medelmåttigt och tråkigt sätt.

Extramaterialet:
Här finns en lite drygt 1 minut lång (och totalt meningslös) gag-reel som knappt hinner börja innan den slutar, alternativa tagningar på vissa scener som av förståeliga skäl lämnades ute från den färdiga filmen samt några kortare featurettes.