Infernal

Utsparkad från himlen är den tidigare ängeln Ryan Lennox vilsen, arg och sårbar. När han får ett erbjudande från gamle hederlige Belsebub tvekar han inte många sekunder. Har man en gång smakat på de övernaturliga krafterna är det svårt att vara utan dem. Hans upptäckter i himlen om att guds högra hand egentligen var ond och planerade att överta världen får han nu istället nyttja i sin kamp för rättvisa som djävulens egen bödel.

Klyschigt och töntigt? Check. Action-sliskigt och korkat? Check. Fortfarande coolt för den som gillar övertydlig symbolik och överdriven science-fiction blandat med postapokalyps och cyberpunk? Absolut.

{Infernal} utspelar sig i en Blade Runner-doftande framtid där himmel och helvete mer liknar multinationella företag á la {Deus Ex} än något taget ur det gamla testamentet. Ever-light och the Abyss är de nya namnen på himlen och helvetet och till sin hjälp har de cyborgmunkar och djävulsspioner. Låter kanske inte riktigt som Gamla testamentet, men är en ny tvist på en gammal känd historia. Som en the Bobbers-cover - eller kanske inte. Ni förstår grejen.

Spelet stödjer Ageia PhysX-kort och det är ju bra. Nu är det inte många som investerat i ett kort just för fysikberäkningar och fysiken i spelet är rätt taffligt utförd och det mesta, oavsett om det är en kartong eller en pallyft är lika tråkigt fjäderlätta. I ett försök att använda fysikmotorn till något har man använt den i en Gravity Gun-liknande handske som man kan plocka upp och manipulera saker med. Annars är arsenalen rätt ordinär förutom att de givetvis är kryddade med lite infernaliska krafter. Håller man in höger musknapp så laddar Ryan upp helvetets krafter i vapenet han för tillfället håller i och avlossar en rejäl laddning djävulskap mot sina fiender. Det här är extremt kraffullt och i bland det enda sättet att ta kol på de värre fienderna, speciellt om de använder sig av heliga sköldar och annat fusk. Att bränna på med helvetesbössan kostar dock också mycket mana och det gäller att hela tiden spela sina kort väl.

Andra sköna förmågor som Ryan får av sin onde chef är, bland annat, förmågan att teleportera sig in på svåråtkomliga ställen. En mycket användbar sak att kunna om man måste smyga förbi rörelsesensorer och stänga av ett säkerhetssystem. Smidigt som sjutton. För att kunna se gömd hälsa och mana slår man på sin Infernal Vision och får en nästan Predator-aktig bild av världen. Med Infernal Vision ser man inte detaljer i omgivningarna lika bra, men fiender lyser som pricktavleblå facklor i mörkret.

Även om banorna är extremt linjära så bjuder Infernal även på lite schysst problemlösning. De är skapligt utmanande och är sköna avbrott i den annars hysteriska skjutarfest som en spelsession annars innebär.

Infernal är ett rätt traditionellt actionspel sett ur tredjepersonsperspektiv där skjutandet kryddats med övernaturliga krafter. Ryan blir efterhand starkare och starkare ju djupare djävulens klor sjunker in i honom. Ryan kan inte bara ta nedskjutna fienders ammunition utan också deras själar och därigenom få tillbaka förlorad hälsa. Ljus och mörker är andra viktiga element. När Ryan befinner sig i en mörk källare så fylls manamätaren och han kan åter släppa lös helvetet. Kommer han i närheten av en kyrka eller liknande så töms krafterna snabbare än jag hinner säga Fader vår.

Tyvärr innehåller Infernal inget flerspelarläge. En tråkig detalj kan tyckas, vem hade inte kunnat drämma på polarna med helvetesbössan så de teg? Å andra sidan har du säkert redan en online-favorit och behöver kanske inte en till. Spelets livslängd är ändå tillräcklig för att inte avsaknaden av online-del ska kännas allt för tung och tråkig.

Även om vissa detaljer, som ljudet och mellansekvenserna känns budgetstämplade så är Infernal faktiskt en otippad liten actionpärla. Förvänta dig inget {Splinter Cell}-djup utan istället snygg och snabb djävulsaction med en grafik som både är väldesignad och lättkörd.