Inglourious Basterds

När jag var på pressvisningen för Inglourious Basterds för ett halvår sedan fick jag ett plötsligt migränanfall av elakartat slag. Jag satt alltså där i salongen medan synen långsamt blev suddig och huvudet höll på att sprängas i molekyler. Enda räddningen var att snabbt få i mig receptbelagda tabletter som jag hade med mig i väskan. Dessvärre hade jag inte något att skölja ner dem med och ville inte gärna lämna salongen. Så det blev att skölja ner två gigantiska (i mitt tycke...) tabletter utan någon vätska.

Medan jag satt där och höll på att kräkas och samtidigt försökte producera saliv för att få ner tabletterna så var det enda jag hörde dialogerna. Och även om jag visste det innan så blev det tydligare än någonsin; Tarantino håller absolut världsklass när det kommer till dialogerna. Han är sin egen värsta fiende och överarbetar lätt allt tugg men när det väl funkar så funkar det klockrent. Tack vara migränen så upplevde jag filmen utan bild men med ljud och dialogerna (och monologerna också för den delen) ensamma vägde upp filmen. Det visade sig bli ett av årets bästa biobesök, trots migränen.

Vi kommer in mitt i Tysklands ockupation av Frankrike. Nazistöversten Hans Landa letar efter judar och judesympatisörer. Efter lite Tarantiniskt förspel slutar just den här dagen med att en hel familj avrättas som djur. Eller nästan en hel familj, för dottern Shosanna lyckas fly. Samtidigt så har löjtnant Aldo Raine fått i uppdrag att tillsammans med ett elitförband av judiska amerikaner slakta så många nazister som det bara går. På de mest brutala sätt som det bara går. De kallar sig för "The Basterds" och ingjuter skräck även bland de mest hårdföra nazister. Ödet gör att The Basterds planer strålar samman med Shosannas, som har lyckats skaffa sig en ny identitet i Paris där hon driver en liten oansenlig kulturbiograf, hämndplaner. Nazislakten kan börja!

Tarantino har alltid gått sin egen väg och vågat förlita sig på sin kärlek till filmen. Och man måste ha självförtroende för att med en nonchalant axelryckning våga ändra på världshistorien såsom han gör här i Inglourious Basterds. Jag brukar försöka undvika ordet "coolt" i recensioner eftersom det inte säger speciellt mycket om kvaliteterna men det här är tamejfan en cool film med stort C. Scenerna är oerhört skickligt uppbyggda och med små indikationer, kameravinklar och filmmusik lyckas man dra ut maximalt ur varje scen och skapa anspänning.

Sedan är Brad Pitt ytterst underhållande som Aldo Raine. Och Christoph Waltz som Hans Landa är en naturbegåvning. Mélanie Laurent och Diane Kruger håller skyhög kvalitet. Med andra ord har Tarantino precis som vanligt lyckats dra ut topprestationer ur sina skådisar och hitta lite oprövade kort som till exempel Christoph Waltz som man nästan misstänker måste vara nazianhängare på riktigt.

Det här är en ruskigt underhållande och välgjord hämndhistoria som varvar humor med obehag på ett sätt som man inte får nog av i första, andra eller tredje taget. Inglourious Basterds exemplifierar Tarantinos förmåga att ta film på allvar på ett lättsamt sätt. Gud välsigne karl´n!