I-Ninja

När jag först fick höra talas om Namcos kommande I-Ninja och se bilderna på det fick jag omedelbart Goemon-vibbar. Ni vet, den där rara krabaten till ninja som i Sverige huserade på främst Nintendo 64. Eftersom jag älskar hans spel fick jag naturligtvis omedelbart höga förväntningar på I-Ninja, ett spel som egentligen är ett smalt sådant med liten budget och inte alls mår bra av för stora förhoppningar. Tack och lov verkar det fokusera på det alla spel borde handla om: Underhållning.

Det kanske mest uppseendeväckande på förhand med spelet är designen. Inte så att den på något sätt är enastående bra, utan mer personlig. I-Ninja själv är en riktigt ful pajsare som för mig spontant mest känns som en Lego-figur. I USA släpps I-Ninja till samtliga tre nu stora konsolformat. I Europa är läget annorlunda och Sony har skaffat sig ensamrätt på spelet. Enbart Playstation 2 alltså, för dem som vill ha detta småmysiga ninjaäventyr.

Noterbart kring designen är att det är Argonaut som utvecklat titeln. Samma personer som gjorde Kung-Fu Chaos till Xbox, vilket verkligen märks. Kanske uppkom idéerna till detta spel genom designen och de minispel som fanns i just Kung-Fu Chaos. Argonaut är för övrigt ytterst välrenomerad utvecklare, kända för sina unika spel. Tidigare har man bland annat utvecklat halvhyfsade Croc, Alien Resurrection, det nu vilande Malice, den underskattade 3D-fightern FX Fighter och kanske framför allt Star Wing till SNES som de flesta annars brukar ge Nintendo cred för.

Glädjande nog känns spelet riktigt trevligt efter några timmars speltid. I-Ninja råkar under ett vilt slagsmål döda sin egen mästare, men får på telepatisk väg veta hur han ska bära sig åt för att fullborda sin ninjaträning. Den onde O-Dor har förslavat folket i I-Ninjas värld (med det originella namnet The World) och ligger också bakom dödsfallet på hans mästare. Spelet är på alla sätt och vis traditionellt och består av en typisk bana av actionplattformskaraktär fylld med elakingar, efter varje avklarad sådan får man kontakt med mästaren som förser I-Ninja med nya manövrer och attacker.

Runt om på banorna finns pussel av enklare karaktär. Dessutom flera spelmässiga överraskningar i form av minispel. Redan tidigt i spelet får man chansen att spela något som närmast för tankarna till Super Monkey Ball. Även om det inte är lika precist kontrollmässigt, mest som en följd av att Dual Shock 2 inte är lika exakt som Gamecubekontrollen, är det fortfarande ett riktigt roligt inslag. Andra minispel kan till exempel vara moment som går på tid, springa i en ramp samt andra sköna inslag som jag dock inte ska spoliera för er här (den skarpsynte lär dock kunna se några av dem på bilderna nedan).

Trots att I-Ninja är en ninja är det inte särskilt mycket sådant som man normalt förknippar med sådana spelfigurer i spelet. I grunden är det en vanlig actionplattformare och har mycket gemensamt med spel som Ratchet & Clank och Sly Cooper. Till sin hjälp har man bland annat ett blåsrör samt givetvis kaststjärnor, något som ingen ninja någonsin bör vara utan. Dessvärre är spelets kamera, som tyvärr brukligt är i 3D-plattformare, av bångstyrig karaktär. Kanske är det ovana, men jag har missat enkla moment lite för ofta för att jag ska vara helt nöjd.

Banornas hinder består mestadels av höjder man bara tar sig över med hjälp av änterhake eller stora hål man måste flyga över med sitt svärd. Banorna är ganska snålt utsmyckade med detaljer, men övertygar ändå och har en charmig känsla över sig. Då och då får man chansen att löpa amok då I-Ninjas Raserimätare fyllts upp till max. Då hugger den lille pyjamasförsedde krigaren vilt omkring sig och efterlämnar en hög med fiender i ett skick som gör att polisens tandkontroll knappast skulle räcka till för identifikation.

Sammantaget är I-Ninja något att se fram emot. Tack vare drivor av både oväntade och verkligt lyckade minispel känns det hela tiden varierat och underhållande. Svårighetsgraden är till en början av väl enkel karaktär. Frågetecken som finns kvar är spelets längd samt just om det är kanske är för enkelt. Om I-Ninja bara visar sig hålla hela vägen ut är det definitivt läge att spana in spelet när det vankas släppdags i februari och sörjardags för Xbox- och kubägare som då missat det bästa spelet i genren första kvartalet 2004.